DEPORTEES
Förbandet Winhill/Losehill drar igång på utsatt tid. De är ett Umeåband som på många sätt känns som huvudaktens småbröder. Jag är svag för mycket slagverk, så när sångaren Jonas Svennem Lundberg drar igång percussionspel så hårt att en trumpinne ryker redan i början av andra låten, blir jag genast vänligt inställd. Röstläget ligger på lidelsefulla höjder. Han berättar i ett mellansnack att det var precis 29 år sedan som han föddes här i Luleå, men att han aldrig tidigare spelat här. Vi får hoppas att det blir fler gånger. De avslutar ett ganska kort set med att spela vackra debutsingeln Tell her she’s the light of the world. Stora ord.
Vindel/Umeåböriga Deportees har en ganska så gedigen meritlista. Bland annat har de spelat förband till franska Phoenix i Storbritannien och Irland, och förra året kammade de hem kategorin Årets pop på P3 Guld-galan. Det står snabbt klart att Deportees är det enda bandet som faktiskt drar folk i Luleå. Om man bortser från Rekyl då, givetvis. Vi i publiken har turen att se den sista spelningen på deras höst/vinterturné. Bandet är grymt samspelta och kombinationen mellan puls och spröd harmonik ligger hela tiden i perfekt vägd balans.
Visuellt sett är allting väldigt snyggt. Klädkoden är en slags mashup av bohemiskt och Anders Teglund. Ljuset utgår smakfullt från vitt, rött och blått. Stirrar man sig blind på Mr good looking Peder Stenberg så kan man bara kolla upp på podiet strax bakom honom. Där sitter Thomas Hedlund och spelar trummor på ett Ludwig Vistalite (snyggt!) som om det inte fanns någon morgondag. Jag skulle seriöst kunna betala pengar för att se enbart honom göra ett sologig.
Bäst: Mellansnacket inför When they come. "Väntan är en del av oss alla. Men man vet inte riktigt vem det är man väntar på. En ny Jesus? Karl Marx? Utomjordingar?
Man vet bara att man väntar".