Det här var ju gubbigt. Ja, alltså, missförstå mig rätt - det är precis som det ska vara.
Bosse Parneviks Guldmaskenbelönade memoarföreställning hade premiär 2007. Men nu kör han alltså den igen, med tillägget att det är hans "definitivt på hedersord absolut sista scenshow".
Och det är ingen tvekan om att Bosse Parnevik är populär. Hela Stora salen är proppfull och efter en snabb applådbaserad undersökning av Parnevik själv, står det klart att publiken består till hälften av kvinnor, till hälften av män. I ålderspannet 60-75 år. Att jag som i princip ensam under 35 tycker att det hela är lite extra gubbigt - är alltså inte ett dugg konstigt.
Och här någonstans kanske man också bör tillägga att det är just i det övre ålderspannet man bör ligga för att få ut det mesta av föreställningen. Den bygger mycket - för att inte säga endast - på igenkänning. Det här är definitivt återblickarnas afton.
På ett ganska enkelt sätt och i kronologisk ordning, går Bosse Parnevik igenom både privat- och yrkesliv via 50 års gubbar. Han varvar anekdoter med gamla filmklipp som visas på storbild och emellanåt slänger han in någon liveimitation. Han är personlig utan att bli privat och jag förundras över hans skicklighet som imitatör och hans fantastiska karriär. Det är otroligt hur samme man kan gå från exakt kopia av JR Ewing till Gudfadern till Ronald Reagan och Povel Rammel. Och extra roligt är det att se - eller inse - hur han var så pass nära dem han imiterade. Och då snackar vi inte några lokala trubadurer utan den tidens största. Vilken bransch det än handlade om.
Men det lysande arbetsmaterialet till trots - är det hela inte lite oentusiastiskt? Eller kanske lite segt? Och beror detta på Parneviks ålder?
Han berättar nämligen både om ljumskbråck och stundande höftoperation och mitt i en bisats om Lasse Berghagens övertagande av Parneviks första hus, frågar han apubliken om de har näsblöta. Ja, det är tydligen ett ålderstecken som drabbar snart 74-årige Parnevik då och då, så även ikväll.
Och ett annat ålderstecken brukar väl vara att man berättar historier lite sluddrigt och småtjorvigt. Och det gör Parnevik. Han har helt enkelt blivit gammal (för gammal?). Vilket märks extra tydligt när han ska imitera Jerry Williams. Akta höften för guds skull, hinner jag tänka innan jag dras med i stolsgrannens förtjusning.
Mest skämmigt: Antiallsångssången. Med armkroksvals. Hela publiken. Jag vill dö.
Mest skruvat: Filmen Parnevik visade där han och hans fru tillsammans med ett annat par spelat in sina fyra månader gamla pojkar (jepp, det var Jesper) i en boxningsmatch. Man kan säga att de nykläckta pojkarna hanterades allt annat än varsamt.
Mest oj-det-var-tider: Sten Broman som kompar Jokkmokks-Jokke på dragspel. I samma bildruta. Båda spelade av Parnevik såklart.