Poesidebutant med svårforcerat språk

I början har jag ganska roligt när jag läser Roberth Ericssons debutsamling Strategier för verklighetsanknytning. Kanske tillhör jag rätt målgrupp. Jag, liksom poeten, har pilat runt i universitetskorridorer under typ ett halvt decennium, fördjupat mig i diskursanalyser, tragglat mig igenom svårforcerad litteratur (där det till exempel diskuteras om I väntan på Godot har en uppåtgående spiralform), samt lyssnat till lektorers torra, akademiska skämt i en torr, akademisk miljö.
Jag känner igen språket hos Ericsson. Det är ett svårt språk. Det är ett språk som man tvingas slå upp, eller googla.
Det är ett språk som fortfarande ter sig totalt obegripligt när man googlat orden. Vad betyder till exempel "De hjärndöda utspelens exegetik"? Exegetik är textkritisk bibelforskning.
Men räck upp en hand ni som förstår "de hjärndöda utspelens textkritiska bibelforskning". Underhållande, visst, men också fullständigt obegripligt. Liksom "Den ödesmättade tangorabattens symbolspråk" och andra liknande uttryck.
Så här blir det ofta i Roberth Ericssons Strategier för verklighetsanknytning.
Orden kommer i vägen för innehållet. Eller snarare, orden kommer i vägen för själva läsningen. Man roas mer av orden i sig själva än av vad orden vill ha sagt. Det är fördjupande läsning på analytisk nivå. Men inte känslomässigt intressant. Språket berör inte. Det är för svårforcerat.

Kanske går vägen till Ericssons hjärta genom hans intellekt. Det är inte en helt tokig idé att försöka komma åt essensen av livet genom att analysera sönder det. Dikten "4. Determinism" är en bra början. "Strategierna (urval, intervall 3-203)" får mig konstigt nog att tänka på Tage Danielsson, och innehåller några vackra sanningar insprängda bland den akademiska humorn. "57. Man kan älska för kärlekens skull." Eller nummer 78: "Man kan längta, längta, längta men inte låtsas om det." Synd bara att man i nästa sekund läser: "80. Man kan ringa upp sin mor och lägga fram den noggrant underbyggda tesen att hon är en hunds sköka." Det förtar liksom lite av stämningen.

Avslutande delen "Systemsymptom" är i mitt tycke starkast. Ok, den börjar vetenskapligt, en smula torrt, men blir riktigt intressant när Roberth Ericsson har fått ur sig alla subjekt och predikat. Något griper plötsligt tag. Små dikter om smärta, som ligger i topp och botten av sidorna. Äntligen ett tillstånd man kan ta till sig. En slutgiltig observation ger mig något på riktigt: "[] Papporna på lekplatsen undviker att tala om det som gör ont. När smärtan kommer säger man bara var den sitter."
Jag önskar att Strategier för verklighetsanknytning hade haft mer av den varan.