När man träffar på folk som frågar var man kommer ifrån och svarar Kiruna får man omedelbart respons. Alla vet något om Kiruna! Precis. Exakt. Alla.
Det är faktiskt inte alla småstäder i Sverige förunnat. Kiruna finns på allvar i folks mentala karta. Inte bara för att det är den nordligaste staden, utan naturligtvis handlar det om stadsflytten.
När man pratar om Kiruna kommer alla frågorna på en och samma gång: Har ni flyttat staden ännu? River ni alla hus? Hur är det att bo i en stad som håller på att byggas om? Hur fungerar det?
När man bor mitt i det – mitt i en stad som faktiskt håller på att byta kostym och det rejält – är det svårt att på riktigt ta in vad som händer. Man lever mitt i det och steker falukorv på tisdag och storhandlar på lördag. Livet pågår och på nätterna kan man vakna av att det spränger i gruvan. Man somnar om och minuter blir till dagar blir till veckor blir till år…
En gång när jag satt och skrev på kontoret mullrade det till å det grövsta. Det skakade till under mina kontorsråttafötter – det riktigt kändes hur jorden skälvde till och agerade kraftfullt. Vrålade till och föll ihop. Det var ett ras i gruvan (tack och lov skadades ingen, den gången). På något mycket märkligt sätt vänjer man sig även vid sådant. Man ropar till kollegorna, kände ni skalvet?! Och sedan fortsätter jobbet. Man vänjer sig.
Men här i Härnösand – när man berättar om det här – spärras ögonen upp. Ska ett helt centrum avvecklas? På riktigt alltså? Ska ett helt stadshus försvinna? Rivas? Flera hus? Rivs ett helt bostadsområde i detta nu? Bor ni verkligen – på sant – granne med en gruva? Ja, ja, ja, ja, ja. Så är det. När man tänker på det är det faktiskt nästan som sience fiction, bara att det är.
Jag brukar be folk tankeleka litegrann. Jag ber dem förställa sig att stora delar av deras hemstad skulle bli obeboeligt på grund av en industri.
Att deras bostadsområde skulle röjas ner med grävskopor och placeras innanför stängsel på grund av att ett gruvområde äter sig inåt staden. Att de inte skulle kunna promenera i sina barndomskvarter mera för att barndomskvarteret inte finns. Att den stad de växte upp i blir en helt ny stad för deras barn, fast ändå samma på något märkligt sätt. Nej, säger de, det skulle aldrig gå. Protesterar ni inte?
Då förklarar man att Kiruna kom till på grund av gruvan, är beroende av gruvan för sin fortsatta existens. I vart fall om staden ska fortsätta vara en stad. Utan gruvan finns ingen stor arbetsgivare. Järnmalmen under fötterna ger i förlängningen mat på bordet. Gruvan är mamman.
Journalister brukar få kritik för att exotifiera allt som är bortom Stockholms tullar och det med rätta. Men när det gäller Kiruna – det är faktiskt exotiskt på riktigaste rikt. Det som händer i Kiruna är historiskt och det sker i detta nu, i en vardag där folk steker falukorv och storhandlar, som i övriga delar av landet.
Men vi ska komma ihåg att Kirunaborna betalar ett högt pris för att hela världen ska få järnmalm. Det ska vi inte glömma i all exotifiering. Jag bara hoppas att det kommer smaka mer än det kostar. Och faktiskt, när folket kräver bra vägar utifrån Kiruna – som faktiskt bara har en väg ut till Gällivare där närmaste sjukhus ligger, så är det inte på något sätt orimliga krav. Kom ihåg, marken skälver och rasar, i sådan verklighet så ska det mest grundläggande förbaske mig fungera. Allt kan liksom inte rasa samtidigt, då finns ju ingenting kvar.