– En gåva till alla som har längtat, säger regissören.
Starka känslor, gripande musik och karismatiska skådespelare knockade publiken när Så som i himmelen hade premiär 2004. Filmen som till största delen är inspelad i Norrbotten sågs av nästan 1,5 miljoner biobesökare och blev senare Oscarsnominerad. Ropen på en uppföljare började skalla.
Elva år har gått och snart är den här. Så ock på jorden, även den inspelad här, får premiär den 4 september. I filmens värld har det gått ungefär nio månader. Den nu höggravida Lena känner i inledningen hur vattnet går när hon står på scen under en countrykonsert. Sedan följer 20 minuter av bildramatik i snöoväder, en kaotisk förlossning, sorg och stor glädje.
– Och det är bara början, säger Kay Pollak och skrattar högt när han tar emot i sin ljusa arbetslägenhet i Sundbyberg utanför Stockholm.
På väggarna sitter bilder ur den nya filmen, liksom filmaffischer ur hans karriär. Dessutom egenskrivna lappar med budskap som ”Where no one has gone before” och ”real but unusual”.
– Det är ledord för mig, säger Kay Pollak och berättar om sin filosofi för filmskapande: Varenda scen måste vara unik, one of a kind.
– Allt vi gör ska vara en tia. Inte sju och en halv. När vi gjorde Så som i himmelen var det uttalat för alla, på det första stora mötet med teamet sa jag att vi ska bli Oscarsnominerade.
– Den här gången behövde vi inte sätta det målet. Vi skulle bara göra det fantastiskt, scen efter scen.
Elva års väntan är ändå lite jämfört med de 17 år det tog för regissören att göra film igen efter Älska mej (1986). Den inspelningen präglades av förseningar och budgetproblem.
Mottagandet var blandat och symboliskt nog fick filmen premiär samma dag som Olof Palme sköts. Uppmärksamheten i media blev ringa och endast 80 000 biobiljetter såldes.
– Efter det ville jag aldrig mer göra en film. Jag tänkte att det inte går i Sverige, man får aldrig de resurser man behöver. Jag kan bli avundsjuk när jag ser filmer som Amadeus av Milos Forman, vilka resurser de har. Men så fick jag en idé som växte och blev så djup och bra att det inte gick att motstå.
Det var Så som i himmelen. Kay Pollak tyckte länge att filmen kändes som ett färdigt verk, utan mer att tillägga. Han började arbeta med en annan film, som nu ligger nedpackad i en låda.
– Jag mötte helt enkelt så många människor som frågade: När kommer den?
– Till slut kände jag att jag ville ge dem en uppföljare, som en gåva. Och jag är väldigt nöjd. Frida Hallgren är fantastisk som Lena, som ställs inför svåra utmaningar. Hon och prästen är huvudpersonerna.
Kyrkan står onekligen mitt i byn i Kay Pollaks två senaste filmer, interiören uppbyggd som kuliss i Boden för övrigt.
Prästen predikar åtminstone i den första om synd och skuld snarare än något kärleksbudskap.
– Kyrkan har en så galen tolkning av så många saker. ”Han dog på korset för våra synders skull”, det är bara påhittat av kyrkan. Tänk dig alla generationer som haft det där i sig, jag, fattig, syndig människa. Varför säger man inte jag, fantastiska, rika, unika människa?
– Jag vet inte vad Gud är. Universum är så rikt, man upptäcker ständigt nya saker, som kvantfysiken, det är spännande. Det finns någon mental kraft, tror jag, men det är klart att det inte finns någon Gud på det viset.
Kay Pollak har parallellt med filmandet också föreläst i 30 år och är vid det här laget närmast synonym med uttrycket och boken Att välja glädje. Kortfattat kan man säga att hans tes handlar om att släppa offerrollen.
– Vi har blivit så fostrade i att det är så synd om oss för att några andra varit dumma. Men det går att träna sig i att tänka annorlunda.
Kan det inte finnas en poäng i att bli arg ibland?
– Jo, det får du gärna bli. Men det är bra om du är medveten om att det är du själv som väljer din ilska.
Lever du alltid som du lär?
– Nej, det gör jag inte. Det gör nog bara Dalai Lama.
Hur funkar det på jobbet?
– Att jobba med 35 människor i ett team skapar ibland mycket frustrationer. När man tappar tålamodet är det viktigt att be om ursäkt. Men man måste också hela sig själv så att man nästa dag kan möta den personen och se den rakt i ögonen. Annars kan man inte göra en ”tia”. (TT)