Reklamjippon osar alltid lite skunk i min näsa. Och Rix FM festival är inget undantag. Ändå slår det mig, så där tre minuter innan konferenciererna Ola Lustig och Fredrik Birging kliver på den gigantiska scenen, att det faktiskt är ganska trevligt också.
Familjer med barn i alla åldrar står förväntansfulla och väntar. Och samköret med Flygets dag är klockrent. Mest troligt är det också därför som festivalen slår rekord
i antal besökare.
Först ut på scenen är kvällens mest onödigaste, nämligen kompbandet Ramsells. Att Ramsells är där för att kompa de verkliga artisterna är ju bra, men varför i hela fridens namn stjäl de nästan en timme av festivalen? De benämns som uppvärmare men blir snarare förargare, då väntan till Eric Saade blir alldeles för lång.
Mellan Gaga-covers och Robyn-slakt försöker dessutom team Lustig/Birging hålla stämningen på topp, eller väntan i schack, med förvånansvärt många vuxenskämt (med tanke på att det ändå är en familjetillställning). Men riktigt stämningsfullt blir det faktiskt när fallskärmshopparna svävar ovanför publikhavet under Coldplaycovern Fix you. Och tänka sig, i sista fallskärmen som sänker sig hänger ingen mindre än DANNY!
- Det var det fetaste jag någonsin har gjort, säger en uppenbarligt tagen Danny väl på marken.
Men det hela börjar inte förrän kvällens första artist, Ulrik Munther, får kliva på scenen. Och även om han inte riktigt kommer till sin rätt
i just detta format, är han en av eftermiddagens bästa. Sedan kommer ytterligare en lååång väntan. Som består av en halvnonchig Swingfly som rappar till förinspelad musik och en till det yttre sett proffsig Loreen, som inte heller hon kommer till sin rätt.
För att inte tala om Cristian Walz.
Vad gör HAN där?
Självklart är det overkill att stå och hoppas på att någon av hans två låtar ska hämtas från hans självbetitlade debut från 1999. Men man kan ju önska.
Vid det här laget är inte bara kidsen utan också föräldrarna less på att vänta och Andreas Johnson blir outhärdlig. En eloge ska han dock ha för att han sjunger sig genomblöt och orkar mangla på i slutet av sina hela tre låtar.
Sen. Sen kommer Danny.
Han presenteras som en av de största och jojo, det är han. Som ett fullblodsproffs får han igång publiken och In the club är inte bara bäst utan också på något sätt festivalens höjdpunkt. För där och då går liksom luften ur.
Att samla en bunt välkända svenska artister på en och samma scen och låta dem spela så där två-tre låtar var är egentligen genialiskt. Och ganska dumt. För publiken blir det som en stor påse gott och blandat. För artisterna är det nog desto tråkigare. För att inte tala om kvaliteten.
Detta märks när Eric Saade äntligen får inta rampljuset. Två timmars väntan är för lång, till och med för Saade själv. Han avslutar föga överraskande med Popular och Mission completed.