Vi satt runt fikabordet på tidningen en fredag eftermiddag, stämningen var uppsluppen och Extras reporter Maj-Lis Koivisto dukade upp fikabröd som vi andra ogenerat högg in på.
Samtalet kom in på det här med optimister och pessimister. Ofrånkomligen nämndes Ronny Eriksson i sammanhanget, känd för att skämta om den karga och hårda pessimismen här uppe som om det vore ett kulturarv. Det var Ronny som myntade uttrycket: ”Jag vaknade, och så var den dagen förstörd”.
När samtalen och skratten runt fikabordet ebbat ut blev det tyst och fikastunden led mot sitt slut. Krim-reportern Tommy Lundqvist tog ett djupt andetag och sa, apropå ingenting, rakt ut i luften: ”Jaaaa….”, utan att lägga någon större vikt vid det.
Varpå jag, också utan att tänka på det, i samma konstaterande anda lite halvt för mig själv, lite halvt för de andra sa: ”Näähh...”.
Plötsligt kändes det som vårt fikabord förvandlades till en gastkramande Ronny Eriksson-sketch.
Optimisten (Tommy) och pessimisten (jag) hade talat – och ofrivilligt avslöjats.
En morgon för någon vecka sedan hade NSD en rubrik på förstasidan av papperstidningen som löd något i stil med: Luleåborna flyr regnet. Lite yrvaken, med kaffet i handen och tankarna på tusen andra ställen (var i princip redan på jobbet) än kanske just vid frukostbordet blev min spontana reaktion: har det REGNAT?
Jag försökte minnas vad det hade varit för väder senaste dagarna. Hade det varit sol? Ingen aning. Regn? Jo, visst hade det skvittrat lite? Eller rentav kommit mängder?
Det är inte ett normaltillstånd att jag inte märker vädret. Snarare ett tecken på att stressen slagit klorna i en.
Men något jag faktiskt njutit av mer än någonsin denna hektiska tid är de ljusa försommarkvällarna. När den här krönikan skrivs är det midnatt och utanför fönstret är det ljust som mitt på dagen. Den här tiden på året tar ingen hänsyn till det här med dag och natt. Det måste man älska.
I mina flöden på Twitter- och Instagram har jag de senaste veckorna gillat, favoritmarkerat och hyllat de vackra bilderna på ljuset och framförallt på midnattssolen längre norrut.
Egentligen borde de ljusa sommarnätterna fyllas med fotografering, samtal med vänner, kajakpaddling, fiske i en stilla skogssjö eller snack vid en eld långt in på natten. Något värdefullt. Mitt sätt, i vardagsbestyren, har varit att bara njuta och ta in. Sitta med en kopp te en stund på balkongen, i ljuset, bara för att jag kan (infravärme, check!). Och jag har vårdat de stunderna ömt, för jag vet som den norrbottning jag är, att snart är det färdigt med det.
Snart står jag med snö upp till knäna igen och skottar fram bilen i 20 graders kyla, och kanske lyckas jag ta mig loss. I bästa fall tar jag mig till jobbet: om Gud och snösvängen vill. Det ska tilläggas att jag älskar vintern, men utan sommaren skulle den vara outhärdlig. De är beroende av varandra för att fungera.
Den 21 juni klockan 18.38 (enligt SMHI), om två dagar alltså, när vi skålat klart i våra snapsglas och firat ljuset, infaller sommarsolståndet. Efter det vänder det och vi går mot mörkare tider igen. Det brukar åtminstone jag greppa alldeles för sent (men inte i år!).
Så lyssna nu på pessimisten en stund:
DET BLIR SNART MÖRKARE.
Hör du det?
DET ÄR SNART VINTER IGEN.
Så, carpe de två sista riktigt bländande ljusa nätterna denna försommar.
Sova kan du göra någon annan gång.