"Jag föll ner i ett svart hål"

(Fortsättning från föregående sida).
Efter många tester fick Oscar diagnosen: autism och grav talspråksstörning.
- Jag blev ledsen. Jag föll ner i ett svart hål. Jag älskade Oscar så oändligt mycket och ville att allt skulle bli bra. Men jag insåg att han skulle få kämpa mer än andra barn och jag undrade vem som skulle älska honom när jag och min man dör.
När barnen skulle vila mitt på dagen tog Jenny dem i bilen, åkte ut på ensliga vägar och grät ut sin sorg.
Hon ringde till habiliteringen: Oscar behövde så snabbt som möjligt börja träna kommunikation och språk.
- Jag fick beskedet att vi skulle bli kallade om ett år. Det hjälpte inte att jag tyckte att Oscar behövde börja träna på en gång. Det var ju nu hjärnan var som mest utvecklingsbenägen. Ju tidigare desto bättre.
Jenny bestämde sig för att göra vad hon kunde på egen hand. Hon läste allt hon kom över om träning av autistiska barn som Oscar. Hon räknar upp ämnen som hon började med: Foton. Bildschema. Videofilmer. Dator. Boken om Oscar. Känslokarta. Pratapparat. Bildtelefon.
Lärde sig ord
Jenny utvecklar några av ämnena:
- Genom att se en film där alla säger vad de heter lärde sig Oscar att han heter Oscar och att andra har andra namn.
- När vi var i pulkabacken fotograferade jag en annan pojke som drog upp sin pulka efter att ha åkt ner. När vi kom hem fick Oscar se den och nästa gång när vi gick till pulkabacken ställde han sig upp efter att ha åkt ner, tog tag i snöret och kom upp med pulkan. Jag och lillasyster applåderade vilt och ropade "Hurra Oscar!". De andra i backen förstod nog inte varför vi blev så otroligt glada.
Ett datorprogram med tusen svenska ord blev ett annat bra hjälpmedel.
- Oscar lärde sig koppla ord till sak. Han fick se en boll och sa "boll". Han fick se en bil och sa "bil".
Jenny gjorde en bok om Oscar och den övriga familjen.
Med hjälp av en känslokarta lärde sig Oscar förstå när han eller någon annan var glad eller arg.
En bildtelefon med bilder på familjemedlemmar och släkt lärde Oscar att kommunicera.
- När han tryckte på bilden på pappa så svarade pappa, förklarar Jenny.
Inlåst på psyket
Jenny Lexhed ägnade kvällar och nätter åt att göra material till Oscar.
- Man har ju fullt upp när man är hemma med två små barn och så skulle vi hinna med träningen också.
Jenny sov bara några få timmar per natt. Det slutade med en krasch. Hon drabbades av en utmattningspsykos och togs in för tvångsvård på en psykiatrisk avdelning.
- Jag hade bland annat börjat känna mig förföljd och jag trodde att Oscar kunde läsa alla mina tankar. Jag trodde plötsligt också att min pappa som hade dött tio år tidigare levde och jag ville leta upp honom.
Hon fick lämna ifrån sig alla tillhörigheter och blev inlåst på en psykavdelning.
- Jag fick inte ha kontakt med min familj som jag ville och det var läskigt att vara inlåst och att höra andra patienter få utbrott. Men det var också skönt att släppa ansvaret för Oscar.
Blev tvångsmedicinerad
Jennys maniska energi fortsatte. Hon ordnade aktiviteter och försökte hjälpa sina medpatienter. Medicinerna som skulle lugna ner henne hade ingen effekt. Till slut blev hon isolerad på sitt rum.
- Jag fick mer medicin, blev stel och gick som en robot. Men jag fick en krita och papper och målade och jag gjorde yoga, dansade, skrev dikter och ordnade ett eget mini-spa.
Hon blev tvångsmedicinerad och berättar om en gång när hon blev nedbrottad på en brits och fick en spruta.
- Hjärtat klappade i 200. Jag trodde att jag skulle få hjärtstillestånd och dö.
Så småningom kom hon på vilken strategi hon skulle använda för att komma ut och hem igen.
- Jag blev en exemplarisk patient. Det fungerade. Efter sammanlagt fem veckor blev jag utskriven.
Alla Jennys upplevelser finns nu i boken Det räcker inte med kärlek som hon skrev efter att ha gått en skrivarkurs på Folkuniversitetet.
Lyckligaste stunden
Oscar är nu 12 år och går i skola. Han är integrerad i en vanlig klass. Han kan läsa och skriva. Han cyklar och åker skidor.
- Och min man och jag delar på ansvaret för honom nu. Många förhållanden spricker när man får ett barn som inte är som andra. Men vårt förhållande har stärkts. Vi har gått i samtalsterapi. Vi har också ett stort familjenätverk vilket inte alla har, säger Jenny.
Hon har återgått till jobbet i det egna företaget Talarforum och hon berättar om den lyckligaste stunden som hon upplevt sedan dess:
- En dag ringde min mobiltelefon. Det var Oscar! Han sa "Mamma, kom hem!". Det var första gången han sa en hel mening och det var hans sätt att säga "Mamma, jag älskar och saknar dig". Jag åkte hem till honom, kramade om honom och berättade hur mycket jag älskar honom, säger Jenny Lexhed.