Inget hinder för ett 40-årskalas
Katarina Palm, 49, Boden är en av eleverna som kommer. Hon gick ett år i förskoleklass och sedan till och med fjärde klass i skolan. Vi träffar henne på Gammelängsskolan tillsammans med Christer Holmgren som arbetat som lärare här i alla år.
De två berättar om att mycket har hänt på 40 år. I dag går barn med funktionsnedsättningar i sina hemskolor och bor hemma i stället för på institutioner. Men, allt är inte enkelt bara för det. Det råder långt ifrån lika villkor för alla i samhället ännu.
- Först 1962 infördes skolplikt för rörelsehindrade. För andra började skolplikt gälla 1882. 1965 kom lagen om elevhem som innebar att landstingen ålades att ordna boenden så att rörelsehindrade skulle kunna samlas för skolgång på speciella ställen. Den första "cp-klassen" med boende startades i Karlsvik i Luleå. Sedan flyttades allt hit. Här fanns sedan tidigare Statens förskola för döva, säger Christer Holmgren.
Hösten 1970 fanns fyra internat, förskola för döva, förskola för rörelsehindrade och låg- och mellanstadium för rörelsehindrade på Gammelängsskolan.
- Eleverna kunde ha 30-40 mil hem, säger Christer Holmgren.
Katarina Palm kom från Luleå. Hon hade gått i lekskola på Jerringhemmet för funktionshindrade som också låg i Boden innan hon kom till förskolan på Gammelängsskolan.
- Jag fick pendla till Boden men jag hade klasskamrater från bland annat Gällivare och Sjulsmark som bodde här. Ibland var jag avundsjuk på dem som fick vara tillsammans här hela tiden och ha roligt. Men jag hade kompisar hemma på min gård i Luleå också, säger hon.
Katarina Palms cp-skada innebär bland annat att hon har gång- och balanssvårigheter och lättare talsvårigheter.
- Jag har diplegi. Några med den diagnosen sitter i rullstol och vissa kan inte tala alls, säger hon.
Hon har fina minnen från Gammelängsskolan.
- Vi hade det bra här, säger hon.
Livet var botten
När hon skulle börja i femte klass fick hon flytta till en vanlig klass på Västra skolan hemma i Luleå.
- Läraren hade inte haft någon kontakt med cp-skadade tidigare. Mina föräldrar fick berätta om mig och mina behov. Det fungerade bra.
- Övergången från mellanstadiet till högstadiet blev däremot jobbig. Då tyckte jag att livet var botten. Jag hade svårt med ämnen som fysik och matematik och det fanns inte så mycket resurser till hjälp och stöd. Tack och lov fick jag komma till Gammelängsskolan i två perioder på två veckor vardera. Då fick jag chans att trappa av på takten och räkna mina tal i lugn och ro.
Lektionerna i kontorskunskap i sjunde klass minns Katarina Palm också som riktiga rysare. Cp-skadan innebar att hon hade stora problem att kunna skriva på skrivmaskin. Hon kunde inte trycka ner tangenterna. Gång på gång bad hon att få en elskrivmaskin men inte förrän en RH-konsulent (konsulent för rörelsehindrade) ingrep fick hon det.
- Min lärare hävdade att maskinskrivning var svårt för alla elever, säger hon.
Blev projektledare
I gymnasiet gick hon social linje på Hermelinsskolan.
- Jag fick skrivhjälp i ett ämne. Resten klarade jag själv. Mycket beror på hur lärarna lägger upp lektionerna, säger hon.
Sitt första arbete hade hon på dåvarande ATI, arbetsträningsinstitutet.
- Sedan jobbade jag på arbetsförmedlingen med Bror Drugge, som har gått ur tiden för länge sedan. Han hade hand om socialt utslagna människor. Efter det jobbet blev jag projektledare på ABF. Det var under det så kallade "handikappåret" 1981. Min uppgift var att föra in ämnet handikapp i alla studiecirklar, till exempel i form av diktskrivning. Jag pratade om funktionshindrade i cirklarna, säger hon.
Det krävs mod
Katarina Palm har fortsatt att arbeta med att öka kunskapen om och förståelsen för funktionshindrade. Det har blivit hennes livsuppgift. Hon har gjort det framförallt inom ABF, HCK (Handikappföreningarnas centralkommitté) och Bodens kommun där hon är bosatt med sin familj - maken Kalle och de tre vuxna barnen Andreas, 24, Elin, 21, och Sofia, 19.
- Jag har alltid varit väldigt föreningsaktiv, i bland annat RBU (Riksförbundet rörelsehindrade barn och ungdomar) och epilepsiföreningen. Kalle och jag träffades på epilepsiförbundets läger för ungdomar, säger hon.
Hon tycker att folk i gemen har en rätt bra inställning till funktionshindrade.
- Men det krävs mycket pengar, tid och mod för att vi ska uppnå ett samhälle där alla kan vara med på lika villkor. Det handlar om allt från att allergiker ska slippa parfymdoft när de går och handlar till fysisk och psykisk tillgänglighet. Fysiskt handlar det om saker som tillräckligt breda trappor och hissar. Psykiskt är det saker som att människor ska förstå vad jag menar när jag kommer, säger hon.
Politiker i Vänsterpartiet
Katarina Palm berättar att hon själv har fått "argumentera i all oändlighet" när hon till exempel ansökt om bostadsanpassning hos Bodens kommun.
- Det tar fruktansvärt mycket kraft att argumentera för sina behov, säger hon.
Katarina är en mycket aktiv och engagerad samhällsmedborgare. Hon är också politiker inom Vänsterpartiet - bland annat ersättare i kommunstyrelsen i Boden och ledamot i distriktsstyrelsen. Jobben ser hon som den viktigaste frågan i årets val.
- Alla människor ska få en chans att arbeta. Alla kan jobba med något, säger hon.
Christer Holmgren berättar om hur svårt det är att hitta ens praktikplatser åt människor med funktionshinder.
- Många hänvisar till att de inte har plats för en praktikant rent fysiskt. Men oftast handlar det om att det inte finns plats i hjärtat. Attityden och förhållningssättet till funktionshindrade måste förändras, säger han.
Ett skoldatatek
Gammelängsskolan är i dag plats för ett skoldatatek för Bodens kommun men också för länet och landet.
- Skoldatateket lär ut hur man använder IT i specialundervisning för barn med adhd-problem, dyslexi och andra liknande problem, säger Christer Holmgren.
På skolan finns också ett korttidsboende för Bodens kommun och här anordnas sedan 1985 kompisveckor för funktionshindrade.
Såväl skoldatateket som kompisveckorna är verksamheter som Christer Holmgren har initierat. Han har sitt hjärta hos människor med speciella behov och säger så här om sitt livslånga engagemang:
- Människor kan säga till mig "Du har gjort det bra Christer!". Faktum är att jag har fått ut så oändligt mycket själv. Jag har träffat så många intressanta människor och lärt mig så mycket av såväl enskilda individer som grupper och organisationer.
Så jobbar vi med nyheter