NYHETSKRÖNIKA
För ni vet hur det är att läsa en bok. Hänger man inte med i handlingen blir nästa sida svår att greppa, och kapitlen snart obegripliga. Ord, stämningar, händelser går om intet om man genar på sidorna. Boken kräver din uppmärksamhet. Din tid. Och inte kan man trycka på någon gillaknapp, eller dela för den delen. Ingen direkt bekräftelse från nära och kära ploppar upp ur de tryckta sidorna. Bara bläddrandet, envägskommunikationen, din egen läsupplevelse – sida upp, och sida ner.
Man är rätt så ifred med det som händer där.
Som liten gick jag ofta till biblioteket. Satte mig bland böckerna, i tystnaden. Läste. Fantiserade. Bläddrade i slumpmässigt utvalda verk där i hyllorna bara för att jag kunde. Slukade tidningar. Gjorde läxor. Umgicks med vänner. Det fanns en tid i tonåren då jag firade Världsboksdagen. Var än jag har bott har det lokala biblioteket utforskats. Men jag är ingen megastor bokslukare för det. Läser i perioder, i vad jag skulle kalla för lagom mängd. För det är ju det här med mobilen också. Och surfplattan, datorn och allt annat som konkurrerar om dygnets timmar. I tider när vi spenderar allt mer av vårt liv på sociala medier ligger det nära till hands att tänka att annat, som till exempel läsningen, får stryka på foten. Tiderna förändras och våra beteenden också.
Före jul kunde vi läsa att landstinget lägger ner samtliga sjukhusbibliotek (utom Kalix) i Norrbotten. Orsaken var att allt färre lånade böcker. Besparingen väntades bli en miljon kronor. I Kalix har biblioteket varit stängt en tid på grund av en vattenskada, samtidigt som ortens bokhandel är nedlagd. En utveckling som gjorde lokalpolitikerna bekymrade.
I veckan berättade NSD däremot att utlåningen av böcker på biblioteken och bokbussen i Kiruna kommun har ökat rejält under förra året jämfört med året innan, trots att det överlag i landet är så att det minskar, och att biblioteken blir färre. I centralorten har utlåningen ökat med 20 000. ”Det är nästan så man får nypa sig i armen”, säger bibliotekschefen Carina Salomonsson i en intervju. Förklaringen, som jag förstår det, är att Kiruna satsar på flera olika sätt för att öka läsintresset. Och man har lyckats bryta en trend.
En bok kan stanna länge i mitt minne. För något år sedan fick jag kämpa mig genom en tjock en som jag fått av en vän. Den var spännande men krävande. Jag kunde undra om författaren verkligen hade behövt skriva så långt? Tja, kanske ändå. De över 600 sidorna utmanade tålamodet och vid sista sidan kändes det skönt men lite tomt också. Det finns en tjusning med det. I böckernas värld finns inga genvägar.