Klara Dahlström arbetade tidigare vid åklagarkammaren i Luleå. Under den tiden drev hon många åtal gällande just brott i nära relationer. Det är en term som enligt henne på ett bättre sätt fångar vidden av brotten hon arbetar med, i jämförelse med det snävare "våld i nära relationer".
– Då innefattas exempelvis misshandel och sexuella övergrepp, men också olaga hot, ofredande och skadegörelse. Det tydliggör att det inte bara är våldsbrott som ingår i normaliseringsprocessen för de som lever i sådana utsatta situationer, säger Klara Dahlström.
Sedan oktober 2020 är hon chef för den grupp vid Norrbottenspolisen som fokuserar på just den sortens brottslighet. Gruppen består av ett 15-tal personer – både poliser och civilanställda – och hanterar brott begångna mot vuxna där förövaren i de flesta fall är närstående till brottsoffret.
– Vi arbetar tätt tillsammans och har många olika kompetenser i gruppen. Förutom poliser med skilda erfarenheter har vi också socionomer, kuratorer och psykologer, säger Klara Dahlström.
Utifrån sin erfarenhet som både åklagare och vid polisen anser hon att enskilda personers skyldighet att anmäla misstänkta brott borde betonas mer. Exempelvis när en misshandel i en lägenhet hörs ut i trapphuset.
– Många tänker att sådant är privat och vill inte lägga sig i. Men det är ett brott och då bör alla ta sitt ansvar. Och eftersom bevisläget ofta är svårt kan det vara direkt avgörande om en utomstående person vittnar om vad som har skett. Det kan vara skillnaden mellan en fällande eller friande dom, säger Klara Dahlström.
Hon anser att området hon arbetar inom är underprioriterat. Att det finns ett stort behov av kraftigare insatser mot brott i nära relationer, men att samhället inte svarar upp.
– Och det är ju ingen hemlighet. Vissa som behöver hjälp får det inte, eftersom det inte finns tillräckligt med resurser.
Hon tycker sig också ha märkt att en del poliser inte vill arbeta med den typen av brott:
– Vissa tycker inte att det är ett särskilt spännande område – eller att det är känslomässigt jobbigt. Men jag tänker att man ska fundera på hur man själv skulle vilja att rättsväsendet agerade om exempelvis ens syster blev utsatt för något, säger Klara Dahlström.
Oftast är det den polispatrull som är först på plats vid ett misstänkt brott i nära relation som genomför de första förhören med både förövare och brottsoffer. Sedan tar Klara Dahlströms grupp över arbetet med att driva en anmälan till ett eventuellt åtal.
Enligt henne gör Norrbottens långa avstånd att det kan ta tid för polisen att komma fram till platser där misstänkta brott har begåtts – om det alls finns några tillgängliga patruller just då.
– Om anmälan då ska tas upp i efterhand så vill brottsoffren av rädsla kanske inte längre berätta vad som har hänt, säger Klara Dahlström och fortsätter:
– Även om de är våldsutsatta vet de inte vad som kommer att hända om deras närstående polisanmäls och kanske döms.
Vad är det som motiverar dig?
– När vi når fram till en utsatt person. Utredningen behöver inte alltid gå till åtal för att man ska känna att man har gjort skillnad. Även om den läggs ner kan brottsoffret ha ändrat tankesätt och förstått att man inte ska behöva leva med våld och ständig oro, säger Klara Dahlström.