Han gav cancern en tuff match

Det var den 14 februari år 2006 allting började. Bodenfamiljen Bäckström levde ett gott liv. Tommy och Ewa Bäckström arbetade båda på estetiska programmet vid Björknässkolan. Han som musiklärare. Hon som lärare i engelska och psykologi. Musik var deras stora gemensamma intresse. Tommy spelade kontrabas, elbas och gitarr med elever och i olika musikgrupper. Han älskade Brasilien och samban. Han älskade sin familj, sitt jobb, sina elever, sina kollegor. Han älskade livet.
Hans familj bestod av Ewa, deras barn Karl och Kristina och de vuxna barnen Sara, Simon och Susanna som han hade med sin exfru Karin.
Hade malignt melanom
Dagen i februari 2006 satt Tommy och Ewa i bilen på väg till Sandens vårdcentral. Karl skulle på fyraårskontroll och satt på sin barnstol i baksätet. Kristina, fem månader, satt bredvid i sin babystol.
Plötsligt sa Tommy till Ewa "Jag har något i gommen, det känns som en popcornflaga. Kan du titta?". Han lutade huvudet bakåt och gapade.
Ewa tittade och såg en "tre centimeters häftmasseklump" i gommen.
Där börjar den speciella resa som ska vara i fyra år. Tommy Bäckström har cancer. Han har malignt melanom i gommen.
- Gommen opererades bort och han fick en lösgom i stället, säger Ewa.
På operationen följde efterbehandling i form av cellgifter och strålning och sedan mådde Tommy Bäckström bra under ett helt år.
Galen i Brasilien
- På årsdagen kom cancern tillbaka med metastaser i halsen och lungan, säger Ewa.
Det blev nya ingrepp, ny efterbehandling, ny förtvivlan. Mitt i förtvivlan åkte familjen till Brasilien där Tommy och Eva hade varit på bröllopsresa.
- Tommy blev helt galen i Brasilien när vi var där första gången. Att jogga på Copacabana blev ett "hallelujah moment" och samban förtrollade honom.
- När cancern kom tillbaka sa jag till Tommy att vi måste åka till Rio. Min syster Nina och hennes man Tomas gav oss 30 000 kronor för att vi skulle kunna resa. Man kan inte ta emot 30 000 kronor av någon men vi gjorde det ändå. Life is too short to hesitate (livet är för kort för tvekan), säger Ewa.
När Ewas föräldrar hörde att Nina och Tomas hade gett 30 000 kronor till resan så gav de 40 000 kronor till dem för att de skulle kunna följa med.
- Sedan sprutade det in mer pengar från kollegor, vänner och folk vi knappt kände. Vi åkte till Brasilien hela familjen och stannade i två veckor utan att det kostade oss en krona, säger Ewa och fortsätter sedan djupt tacksam att berätta om ett enormt stöd från alla under hela Tommys sjukdomstid.
- Omtanken, empatin och kärleken var plötsligt större än tragedin. Människor har gått bredvid eller burit oss när vi inte orkat gå själva. Vi förstod att vi tillhörde världens toppromille i massivt stöd.
Blev hyllad
Tommy Bäckström var sjukskriven, gick på behandlingar och gjorde inhopp på arbetet om vartannat.
- Han älskade verkligen sitt arbete och det betydde så oerhört mycket för honom att behålla kontakten med skolan och eleverna. Om det sedan bara var för några timmar eller bara en enda privatlektion för en kontrabaselev spelade ingen roll.
- Han fortsatte också att spela i musikgrupper och uppträda när han orkade, säger Ewa Bäckström.
Hon berättar tacksamt om hur Tommy blev hyllad medan han levde - till skillnad från många andra som blir hyllade först efter sin död.
- När till exempel musikgymnasiet, som Tommy var med och startade, firade 20-årsjubileum blev han uppkallad på scenen. Sedan blev han omringad av gamla och nya elever och lärare - bland andra Markus Fagervall som var elev på skolan. De öppnade en flaska champagne och sjöng "You are simply the best" för honom.
En boxningsmatch
I början av december 2009 drabbades Tommy Bäckström av ett epilepsianfall. Det visade sig att cancern hade spridit sig till hjärnan. Hans tillstånd försämrades drastiskt och han genomgick cellgiftsbehandlingar och strålning om vartannat.
Tommy kämpade heroiskt mot sin sjukdom. Han var fast besluten att vinna matchen mot cancern och finnas kvar för sina barn, för Ewa och för alla som behövde honom. För livet självt. Han jämförde kampen med en boxningsmatch och gick in för att vinna alla ronder - hur många de än skulle bli.
Först en vecka innan han dog gav han upp.
Befriad från ansvar
- Han sa "nu ger jag upp" och att han ville vara hemma den sista tiden. Min syster Nina, som är sjuksköterska, tog ledigt från sitt arbete och var hos oss under Tommys sista dagar. Hon tog det medicinska ansvaret med morfinet och annat och vi - hela hans stora familj med fem barn, exfru och jag - samlades runt honom.
Ewa är tacksam över att hon, barnen och alla andra hann tala om för Tommy hur mycket han hade betytt för dem och hur mycket de älskade honom. Samtidigt befriade de honom från ansvar och alla skuldkänslor och talade om för honom att de var starka och skulle klara av att fortsätta livet utan honom - om än med oändlig saknad.
- Vi hjälpte honom i väg. Det är fruktansvärt att han inte får vara med längre men när vi tar fram grillen snart så kommer han nog och kikar på oss. Han kommer inte när vi skottar snö, säger Ewa.
Tommy var som Ewa säger "en bullrig person som gillade att grilla, att ta en öl, att sjunga och att spela". Han tyckte om värme, inte om snö och kyla.
Kyrkan fylld
I dödsannonsen som Ewa visar står det "Allas vår älskade Tommy Bäckström har efter tapper och imponerande kamp rest vidare mot Rio de Janeiro...".
Sin begravning hade han i mångt och mycket regisserat själv och Ewa berättar att den blev en alldeles fantastisk tillställning med mer liv än död, mer glädje än sorg.
- Bodens kyrka som rymmer 700 personer var så gott som fylld. Alla kom. Carmen, en brasiliansk danserska som brukade uppträda med det brasilianska band som Tommy spelade i, kom och dansade. Vi lämnade alla kyrkan i ett sambatåg sjungande en underbar spansk sång vars titel betyder "I dag drar samban iväg".
Minnesstunden gick i samma tecken som begravningen med tal och sång, och förstås med öl.
- Vi sjöng bland annat Hasse och Tages låt som slutar "framtiden verkar dyster när man grubblar över ett glas öl, men man hoppas att barna ändå får ett glas öl!". Den sjöng Tommy ofta för sina barn.
"Det blir målfoto"
Tommys yngsta barn Karl, 8 och Kristina, 4, har till och från varit med under intervjun med Ewa. Innan vi skiljs åt plockar Karl fram en bild på vilken pappa Tommy hängflyger i Rio. Han hann vara där en tredje gång - med en kompis.
Ewa ber Karl berätta för oss vad han sa när någon frågade om hur det blev till slut, om det var pappa eller cancern som vann "matchen".
- Jag sa att "det blir målfoto på det", säger Karl.