Det vore att ljuga alldeles oerhört att skriva att det är lätt som en sommarmorgon att sätta sig bakom skolbänken som trettioplusplus. Det är snarare både svårt, frustrerande och jobbigt. Hjärnan har liksom dragit massa rälsar innanför pannbenet och att få rälsarna att
bli fler och för att få dem att gå andra vägar är det inget annat än very hard work som är melodin.
Nu har jag varit universitetsstudent i ett år och jag har nog aldrig varit så utmattad mentalt som nu. Jag har träningsvärk i hjärnan varenda kväll – alternativt är den grå klumpen helt slut av allt arbete. Sömnen har blivit min innerliga räddning. Jag sover och sover och sover. Men gullhjärnan verkar aldrig ta riktig paus ändå. Drömmer om skolböcker och försöker lösa något skolproblem. Min hjärnan studerar åt mig medan kroppen njuter av att slappna av under det varma täcket. Bokstäverna tar aldrig semester, de hoppar omkring innanför skallen natt som dag. Jag lever således i lärandet tjugofyra timmar om dygnet och det är, förutom att vara utmattande, helt underbart. Inte som en bal på slottet naturligtvis, men nästan ändå.
Att som vuxen kvinna med barn ha förmånen att få studera igen är en ljuvlig välfärdskaramell som jag suger i mig med begär. Tänk ändå att vi i vår del av världen kan ha det så bra. Att få nya kunskaper är sådan lyx och livsinvestering.
Jag är så tacksam över att jag vågat prioritera min hjärna – att jag vågat ta steget att gymnastisera den än en gång. Min hjärna är min lilla gullebaby som jag matar ömt med kolhydrater när energin är slut mellan studiepassen. Och för att ge min hjärna bästa förutsättningar så valde jag under förra vintern att läsa en liten universitetskurs i pedagogik som handlade om hur man ska studera på bästa sätt. Med andra ord: Hur trimmar man sin hjärna? Hur ger man hjärnan de allra bästa förutsättningarna?
Hur förbereder man sig inför prov? Hur får man ut så mycket som möjligt av sin studiekapacitet?
Svaret var naturligtvis inte ett – utan flera. Alla människor, både barn och vuxna, har olika inlärningsstilar. Allas hjärnor fungerar olika och vill ha olika behandling.
Vissa lär sig allra bäst genom att lyssna. Andra genom att läsa. Några personer lär sig bäst genom att få använda kroppen och få göra praktiska uppgifter. För andra är samtal det bästa sättet att förstå och komma i håg svåra saker.
Många vill se bilder för att få in ny kunskap i sinnet.
Jag förstod under kursen varför jag under vissa lektioner bara ville somna eller
hugga pennan i skolbänken, alternativt kasta sudd på mina kurskamrater . Det är när läraren först fokuserar på detaljerna. När man som student ska gå från del till helhet. Jag är en holistisk orienterad person ( det är de flesta), jag vill se HELHETEN först, och sedan börja lära mig bitarna. Jag vill veta målet, syftet, se hela bilden. När jag bara får små smulor av kunskap serverade utan att få se hela kakan blir jag provocerad eller uttråkad.
Nu har jag lärt mig att en enda mening kan råda bot på det hela. Meningen: Varför ska vi lära oss det här?
Det fungerar som magi om pedagogen kan svara på frågan.
När jag får målet tydliggjort står jag ut med delmålen, klarar av att lära mig detaljerna. Men om slutstationen är otydlig blir jag bara förvirrad och studierna supersvåra. Det är alltså en komplicerad kroppsdel, den där hjärnan. Det gäller att förstå sin hjärna, för att veta hur man ska gulla med den bäst.