Sist jag träffade Good Grief, eller Mikael Yvesand som han egentligen heter, hade han precis släppt sin första EP - Hyperbole. Den gjordes med enkla medel hemma i tvåan på Örnäset. Släppet skedde digitalt och helt utan promotion. Ändå fick låtarna en del uppmärksamhet på nätet.
Bland annat Jerry Boman, den erkända musikbloggaren, var lyrisk. Några spelningar har han fortfarande inte gjort men kreativiteten verkar aldrig sina.
- Efter jag hade gjort första EP:n bestämde jag mig för att släppa tre låtar per årstid. Det här var i somras. Det är bra att göra just tre låtar åt gången, för då har man två försök på sig att misslyckas. Och så blir det tolv låtar på ett år. Tanken var väl att de jag skrev på hösten, till exempel, skulle bli lite mer vemodiga än de jag gjorde på våren. Men nu blev det väl kanske inte riktigt så, ändå. Men jag hatar det samtidigt, att jag kom på den här idén. Jag brukar tycka det är bra att begränsa sig, och skriva efter en speciell form, men det är lätt att låsa sig eller misslyckas med att följa idén.
Mikael är, minst sagt, en del av den lilla klick människor i Luleå som faktiskt håller på med musik. Han har varit trumslagare i bångstyriga Park Hotell och har genom hela sitt liv varit nära kusinen Joakim Brännvall (ni vet, han som hade ett smärre genombrott med bandet Raglephant i Allsång på Skansen i somras). Ändå spelar aldrig Good Grief live.
- Dels är det för att jag inte vågar. Dels för att jag inte äger några saker. Liksom en gitarr, en förstärkare eller någon utrustning över huvud taget. Sedan vet jag inte vilka jag skulle spela med. Eller jag vill inte insylta folk i det jag själv har skrivit. Jag är rädd att de ska tycka att jag gör fel. Mest handlar det nog om dåligt självförtroende. Det är jobbigt att stå på scen.
Därför blir också DIY-metoden (do it yourself) den mest naturliga vägen att gå, gällande låtskrivande och inspelning. En modell jag själv inte är helt främmande med. I Jokkmokk ägnade jag enormt mycket tid till att sitta hemma vid min porta-studio och testa olika lånade instrument och tekniker, för att få till det där porösa och fina ljudlandskap man målat upp i huvudet. Även om det innebär en enorm frihet, rent kreativt, så kan det ändå vara begränsande vad gäller sound och akustisk. Alltså vad man faktiskt får ut för kvalitet.
- Jag skulle absolut vilja spela in i en studio. Jag kan alltid bara lyssna på det senaste jag har spelat in. För att det ständigt blir gradvis lite bättre. Det är egentligen det som jag siktar på just nu. Att antingen köpa dyra grejer, en bra mikrofon och så där, eller att spela in i en studio. Så att man får känslan av att det är "på riktigt". Optimalt skulle det handla om tolv låtar. En hel skiva. Men det där bestämmer man väl knappt själv. Det handlar väl mer om hur man ska lyckas tjata in sig i någons studio. Och då får man väl vara glad om man ens får en inspelningsdag.