Glädjen finner Aziz i sin kolonilott
Foto: Bengt-Åke Persson
- Jag blev förtrollad av kolonilottsområdet och när jag såg Aziz så visste jag att jag ville göra en film om honom och hans liv där, säger Mitra Sohrabian.
Sår och skördar
I filmen får vi följa livet på kolonilotten under ett år, från vår till vår. Aziz luckrar upp jorden, sår, vattnar, rensar, gallrar, väntar och skördar. Han har ingen kolonistuga utan bara odlingslott. Några stolar att sitta på och ett litet bord har han i ett hörn av den inhägnade lotten. Möblerna är köpta på återvinningsmarknaden liksom brädorna i staketet och allt annat material.
- Aziz slänger inget, säger Mitra Sohrabian.
Inte ens murkna brädor slänger han. De kan komma till användning någon gång.
Miner och gester
Aziz Muhammadi har inget tak att ta skydd under när det regnar. I filmen får man se hur vinden friskar i, skakar blommor och blad och hur det börjar regna. Aziz söker skydd under taket till en kolonistuga i närheten.
- Alla är så vänliga mot mig, säger han.
Han talar bara persiska och kan inte prata med sina svenskspråkiga odlarvänner. Men de kommunicerar bra ändå. Med miner, kroppsspråk och gester.
Aziz odlar persilja, olika löksorter, bönor, sallad, rädisor och mycket annat.
- Jag försöker med gurka och majs också men det går inte så bra, säger han.
Han skänker bort det mesta av sin skörd. Han odlar för att ge till sina medmänniskor.
- Kolonilotten ger mig sysselsättning och möjlighet att ge något till alla. Marken tilhör inte mig utan Sverige och jag vill ge bort det som den ger, säger han.
Ljusa och mörka tankar
Mitra berättar om hur hon har fått med sig grönsaker varje gång hon har träffat Aziz under skördesäsongen.
- Han blir jätteledsen om någon inte vill ta emot det han vill ge, säger hon.
I filmen sitter Aziz emellanåt och funderar och fingrar på sitt radband. På sommaren är hans tankar ljusa. På vintern är han ledsen och tankarna är mörka. Han tappar sin livslust och tror knappt att han ska orka leva.
- Mina barn och barnbarn håller mig vid liv. De är så snälla mot mig och de kommer med mat till mig, säger han.
Hans fru gick bort vid bara 45 års ålder hemma i Iran. Av de nio barnen som de fick tillsammans lever åtta. Två är kvar i Iran. En bor i Norge. Två bor i städer i södra Sverige. Resten finns runt Aziz i Luleå. En av dem är sonen Ali som är med oss och tolkar när inte Mitra riktigt förstår trots att Aziz och hon båda talar persiska. De kommer från helt olika delar av Iran.
- Aziz förstår också kurdiska och arabiska, säger Mitra.
Ensam och isolerad
I filmen är Aziz med på Kolonilottföreningens höstmarknad där lottägarna säljer grönsaker och blommor.
Han är också med på föreningens fest. Han njuter trots att han inte förstår vad som sägs runt omkring honom.
- Kolonilotten ger mig sysselsättning och sällskap. Där är jag hela tiden omgiven av andra människor. På vintern sitter jag ensam och isolerad i min lägenhet.
Jag längtar efter sommaren och jag längtar efter mina barn i Iran som jag inte har träffat sedan jag reste hit, säger Aziz Muhammadi.
Han kom till Sverige och Luleå för fem och ett halvt år sedan. Kolonilotten har han haft i fyra år.
- Människor frågar mig varför jag arbetar så hårt med mina grönsaker fast jag är så gammal. Men varför skulle jag inte göra det? Jag ska odla så länge jag står på benen. Det är sysselsättningen som gör att jag lever, säger han.
Förra året blev hans solrosor rekordlånga.
- De blev jättefina. Nästan två meter långa, säger Aziz Muhammadi.
Gör upp brasa
I filmen gör han en kylig höstdag upp en liten värmande brasa på sin lott. De murkna brädorna kom till användning.
- Aziz slänger inget, säger Mitra Sohrabian.
Nej, Aziz Muhammadi kommer från en kultur där slit och släng inte existerar. Allt som kan användas det används. Och allt som går att göra för medmänniskor det görs.
Så jobbar vi med nyheter