Paavo Kiviniemi kommer ursprungligen från Kemi i Finland. Vid 7 - 8 års ålder var han krigsbarn i Järvsö i Hälsingland.
– Jag var i Järvsö i några perioder och mellan dessa hemma i Kemi. Det var en nämndemannafamilj som tog emot mig. Jag hade det bra. ”Mamma” Marta Eriksson var en hembygdsmänniska, säger Paavo och visar bilder på denna reservmamma i en bok om livet i Järvsö förr i tiden.
Han lärde sig svenska hos familjen Eriksson och kunskaperna har sedan suttit där.
– Ja, jag fick det svenska språket på hjärnan, säger han.
I slutet på 1960-talet blev han, precis som så många andra finländare, arbetskraftsinvandrare inom industrin i Sverige.
– Jag arbetade på Electrolux och min fru Elma jobbade i hemtjänsten i Mariestad i ett år. Sedan kom vi hit till Luleå och jag var anställd på järnverket från 1970 tills jag fick pension. Det var femskift som gällde och det slet på kroppen. Vi var 400 000 finnar som kom till Sveriges tunga industri.
Ett aktivt liv
Paavo Kiviniemi var med och bildade Luleå finska förening. Han har varit en aktiv och social person som tyckt om vara ute och träffa andra. En stuga i Pakisjärvi, utanför Ylitornio, har också varit ett kärt tillhåll.
– Tyvärr fick Elma och jag inga barn. Det var en sorg, säger han.
Men de två levde ett bra liv och uppskattade närheten till gränsen och hemlandet. Sedan drabbades Elma av Alzheimers sjukdom. Det var mycket tungt för båda. Paavo skötte länge sin hustru i hemmet. De sista åren bodde hon i Rödkallens äldreboende alldeles i närheten av deras lägenhet på Edeforsgatan.
– Alzheimer är verkligen de anhörigas sjukdom, säger han.
Han fick uppleva hur hans älskade hustru förändrades och ”försvann” in i demensen och lämnade honom ensam.
– Hon gick bort för sju år sedan, säger han med sorg i rösten.
Livet fortsätter
Livet var tvunget att gå vidare. Paavo Kiviniemi fortsatte att röra på sig mycket och träffa andra människor.
– Jag har alltid rört mig mycket. Som ung höll jag på med bandy, boxning och skidåkning, säger han.
Luleå domkyrkoförsamlings samlingslokal Mötesplatsen i Örnäsets centrum blev ett viktigt tillhåll för Paavo. Det är ett ställe dit man kan komma och slå sig ner och prata, dricka kaffe, äta lunch, vara med på en sångstund eller bara finnas till i lugn och ro bland andra människor.
– Jag gick dit och drack kaffe varje morgon. På tisdagar åt jag sopplunch där, säger han.
Paavo Kiviniemi pratar om besöken på Mötesplatsen som en tid som varit. För några år sedan fick han problem med höger ben och balansen. Till det kom sedan gallproblem.
– Jag blev opererad på Sunderby sjukhus men jag har inte blivit riktigt frisk.
För tungt att gå ut
Han har en rullator men ger sig numera ogärna ut. Det är så pass jobbigt för honom att röra sig att han helst stannar hemma.
Han får hjälp av Hemtjänsten att handla och uträtta andra ärenden och bestyr.
– I huvudet brinner lampan ännu och jag klarar av att betala räkningar och sköta min ekonomi och allt annat sådant, säger han leende.
Han saknar det sociala liv som han levde tidigare. Dagarna blir långa. Eila Kastus besök en gång i månaden är höjdpunkter som han ser fram emot. Mellan besöken ringer de ibland till varandra.
– Eila är solen i mitt liv. Vi kan tala om allt.
Eila Kastu nickar instämmande.
– Vi pratar om allt mellan himmel och jord, och det blir många vitsar, säger hon.
Det får Paavo att komma loss och dra en historia: Det var två miltärer som mötte en man som stod och sålde Frälsningsarméns tidskrift Vakttornet. Militärerna frågade var mannens armé hade sitt huvudsäte. ”Det är uppe i himmelen”, svarade mannen. Militärernas kommentar blev: ”Oj, då har du lång väg till kasernen”.
Eila Kastu påpekar vilken väl bevandrad man Paavo är. Han prenumererar på en lokaltidning och köper en rikstidning varje dag. Han lyssnar också på radio och ser mycket på tv.
– Han vet allt om vad som händer i världen, säger hon.
Konst vittnar om förr
Runt om i lägenheten hänger tavlor från Paavos långa liv. Några har han målat själv, bland annat en oljemålning av hustrun Elmas barndomshem i finska Juoksenki – mittemot svenska Juoksengi i Tornedalen.
– Tyskarna brände ner huset under kriget. Det finns en film från krigstiden som är filmad från svenska sidan som visar hur det sätts i brand, säger han.
Paavo Kiviniemi har också skrivit många sångtexter i sitt liv. De har andra tonsatt och några har blivit riktiga succér.
– En låt vann nyligen det finskspråkiga programmet Sisuradios landsomfattande sångtävling, säger han nöjt.