Thomas ”Bulan” Berglund hänger som vanligt med klubban på sina egna knän. Han sneglar upp mot linjemannen, tittar under visiret på sin motståndare vid tekningspunkten. Matchuret står på 19.58. Det är den 6 april 1996.
”Bulan” har genomfört otaliga tekningar under finalserien mot Västra Frölunda. Ofta har de slutat med att han fått Peter Berndtssons klubba någonstans mellan den tredje och fjärde nackkotan. Nu står han inför sin viktigaste insats vid punkten någonsin.
Den här gången är det Henrik Nilsson som står mitt emot honom. Trots att Frölundacentern spelat back stora delar av matchen är han lagets bäste tekare. ”Bulan” inser att det bästa är att få klubban i nacken igen. Att bli nedslagen i isen ännu en gång.
Att blodfläcken på hans tröja, den som växt stadigt under hela den sista perioden, mest troligt kommer att bli ännu större.
När Luleå Hockeys spelarbuss kör in framför ishallen vid trettontiden på lördagseftermiddagen skiner solen. Det var vår i Göteborg, fåglar kvittrar i buskagen ner mot Slottskogsvallen och det råder full aktivitet utanför arenan. Öltälten är på plats och folkmassan blir allt tätare. Lukten av malt, humle och grillad korv sprider sig genom luften. Som vanligt värmer
Luleåspelarna upp med lite fotboll. De tvingas zick-zacka mellan glada göteborgare som kommer gående med skummande plastglas.
– Vi hade ju spelat en massa matcher i slutspelet, många av dem var riktiga holmgångar, men ändå var det som att ingen var trött. Alla i laget hade en jäkla energi där i vårsolen. Det var magiskt, berättar Erik Granqvist.
Inför matchen besöker TV4:s lätt förkylda studioankare Peter Jihde ett av öltälten. Flaggor, matchtröjor, goa gubbar och kampsånger. Jihde, skägglös, iförd någon slags munkliknande frisyr och olivgrön kavaj, ser uppspelt och fokuserad ut när han från öltältet påannonserar en tillbakablick på finalserien.
Slaget mellan Luleå och Västra Frölunda började egentligen i seriefinalen, grundseriens sista match. Redan där var spelet hårt och fult, men det skulle bli värre. Mycket värre.
I den första finalmatchen var Luleå för överlägset för att det skulle bli riktigt grinigt. Fredrik Johansson skapade en del irritation genom att smälla på Frölundas finska stjärnor Christian Ruuttu och Petteri Nummelin i sitt första byte för att sedan göra mål i sitt andra, men det var bara vanligt finalgnabb.
"Vi spelade grisigt, de spelade grisigt, det var ingen som gnällde särskilt mycket. Man gav en smäll, tog en smäll och körde vidare"
Thomas "Bulan" Berglund
Under den andra finalmatchen, i Göteborg, blev det rallarslagsmål av alltihop.
Tomas Holmström fick poliseskort i utvisningsbåset för att inte publiken skulle ge sig på honom. Petteri Nummelin drabbades av hjärnskakning och ont i nacken efter att ha blivit förpassad in i sargen av Lars Hurtig. Jiri Kucera crosscheckade Stefan Larsson.
Mikael Lindholm fick först ett jack under ögat, efter en vårdslös klubba av Henrik Nilsson. Sedan drabbades Luleåcentern av en fraktur på underarmen på grund av ett fult rapp i en sargduell.
”Jag vet inte vem det var som slog mig”, morrade Lindholm efteråt.
Han räknade iskallt med att få reda på det inför nästa match.
”Och då vet man aldrig vad som händer...”
Roger Åkerström tillfrågades om domarnivån och håller med om att ”det börjar räcka nu, snart blir någon skadad på riktigt”.
Thomas Holmström, däremot:
”Det är härlig stämning där ute. Häääärlig!”
– Det var mycket ge och ta. Vi spelade grisigt, de spelade grisigt, det var ingen som gnällde särskilt mycket. Man gav en smäll, tog en smäll och körde vidare, säger Thomas ”Bulan” Berglund.
Då bevakade Peter Jihde sin andra SM-final i hockey för TV4:s räkning. Nu för tiden är han kanalens stora programledaransikte, både när det gäller sport och andra satsningar:
– Det var mycket snack om att Luleå spelade fult, det gjorde de också. Tacklingen på Petteri Nummelin hade kunnat ge fängelse och kollar man på laguppställningen är det ju knappast några killar som kunnat ställa upp i konståknings-VM. VM i traktorpulling, däremot.., säger Jihde.
"Vi hörde att det var ett otroligt tryck i hallen redan innan matchen. När vi väl kom ut var det ett jäkla liv, publiken levde sig in i vartenda skott – på uppvärmningen."
Erik Granqvist
Efter den andra finalen – som Luleå till slut förlorade med 2–6 – meddelade förbundskaptenen Kent Forsberg att Mattias Öhlund, Tomas Holmström och Roger Åkerström var uttagna i VM-truppen. Tomas Holmströms uppoffrande och fysiska spelstil hyllades av många, men Luleåforwarden var ingen favorit i den västliga delen av hockey-Sverige. Dagen efter final två liknade Göteborgs-Tidningen honom vid en rabiessmittad hund och inte heller hemvändande NHL-stjärnan Christian Ruuttu var imponerad av Holmström, som jagades av NHL-laget Detroit Red Wings till kommande säsong.
”Jag är inte så säker på att han klarar det, där hamnar han ju bland de stora killarna. Och de stora slagskämparna.”
Den tredje finalen, på hemmaplan i Delfinen, blev lätt avslagen eftersom spelarnas trötthet började ta ut sin rätt. På alla utom Mikael Lindholm, då.
Eggad av att ha blivit misshandlad i Frölundaborg flög den defensive centern fram över banan. Han tacklades, slogs och gjorde mål.
– Efter den första segern trodde vi att vi skulle vinna lätt därnere, men det blev ju stentufft. Sen skulle vi bara hem och spöa dem. Men jag kommer ihåg att det var så jäkla segt, det var som att trampa i gyttja. De där två första matcherna hade tagit något grymt, det förstår man så här efteråt, säger Lindholm.
1–0 kom efter halva första, med en backhand direkt på en tekning mot Peter Ström. Men efter Lindholms ledningsmål hann Frölunda kvittera och ta ledningen, tack vara två hemmatavlor. Jarmo Myllys bjöd på ett mål, Tomas Holmström på det andra och Frölunda såg länge ut att gå mot seger. En ful tackling på Holmström av Jan-Axel Alavaara gav ändå Luleå kvitteringschansen på den efterföljande utvisningen. Naturligtvis var det ”Demolition Man” själv som utnyttjade läget innan Lindholm gjorde avgörande 3–2, då han liggande framför mål slog in en passning från Lars Hurtig.
– Det kändes som att de höll på att vinna och det skulle inte fungera. Att åka ner till Göteborg och ligga under med 2–1 skulle inte gå. På något sätt hittade vi någon reserv och kunde vända underläget i den matchen. Det hade kunnat rinna iväg för oss, säger Lindholm.
Det fula spelet, då?
”Det var inte lika mycket svinhugg där ute i dag”, konstaterade ”Bulan” nyktert efter matchen, men ändå fanns ju den där boardingen på Holmström. Och, naturligtvis, Johan Rosén.
Omdöpt till kapten Rödskägg kunde den blytunge forwarden bara spela en period på grund av en skadad arm. Ändå hann Rosén bjuda Petteri Nummelin på hans andra hjärnskakning inom en vecka. Långt från spelet ”råkade” Nummelin få Roséns armbåge i huvudet. Konsekvensen blev att stjärnbacken inte spelade mer i finalserien.
”Äh, han stod ju i vägen och då får han skylla sig själv”, sa Rosén då.
Nu för tiden är han lite mer nedtonad.
– Jag kunde ju bara spela 20 minuter i finalserien. Jag gick på smärtstillande och hoppades att det skulle hjälpa, men det gick inte. Fast jag hjälpte nog till en del ändå, på mitt sätt, säger Rosèn.
Luleåtränaren Lars ”Osten” Bergström har ofta beskyllts för att ha skickat ut en skadad Rosén på isen med ett enda mål: Att få bort Frölundas viktigaste spelare ur finalekvationen.
– Helt ärligt: Det var inget beställningsjobb från min sida. Men vi visste om att de hade en del nyckelspelare och det var vårt signum att vi spelade hårt och rejält. Man skulle fullfölja situationerna. Rosén är egentligen en väldigt snäll och reko kille, men alla som stod i vägen för honom på isen fick känna av det. När han blåste förbi på träningarna sögs man nästan med av vinddraget, säger Bergström i dag.
Utanför arenan är stämningen gemytlig. Innanför väggarna bor hatet. Den officiella publiksiffran för den fjärde finalen mellan Frölunda och Luleå säger att arenan tar in 9 300 åskådare, samtliga stående. Mycket tyder på att det i alla fall är 2 000 till på plats. NSD:s dåvarande sportkrönikör Tomas Pettersson hävdar att ljudnivån skulle överrösta en JAS-skvadron på inflygning.
Välkommen till Frölundaborg.
Det är den arenan som Luleåspelarna måste besegra för att ta hem SM-guldet efter bara fyra matcher. De måste klara det utan tjeckiske stjärnan Jiri Kucera, som stannat hemma med ryggont. De måste klara det utan giganten Johan Rosén, som har för ont i armen.
– Vi hörde att det var ett otroligt tryck i hallen redan innan matchen. När vi väl kom ut var det ett jäkla liv, publiken levde sig in i vartenda skott – på uppvärmningen, säger Erik Granqvist.
De måste klara det trots den fanatiska, fruktansvärda hemmapubliken.
– Det var en otrolig hets och intensiv inramning. Att spela i Frölundaborg, med det eko som var där inne... Det gick inte att kommunicera under matchen. Man fick handgripligen visa vilka som skulle vara inne på isen, säger Lars ”Osten” Bergström.
På genomgången innan matchen pratar Luleåtränaren om att laget ska spela som om man vore nyförälskade. Att man ska frammana den där speciella energin, den som aldrig tar slut, som drabbar människor med kärlek i hjärtat.
Men när matchen väl ska börja pratas det mer om helt andra känslor.
Mycket av försnacket handlar om det fula spelet. Den tredje finalen tog tre timmar att spela, men nu hävdar både Lasse Falk och Lars ”Osten” Bergström att de tror att domaren Roger Öberg, Själevad, kommer att gå in och stävja de mest brutala tilltagen. I sak har de rätt. Öberg, som gör sin första match under finalserien, har fått strikta order från domarbasen Dag Olsson.
– Det hände så mycket att domarna byttes ut inför så gott som varje match. ”Daggen” sa åt mig att det bara var att gå in och städa. Jag kommer ihåg att jag sa till kaptenerna att jag inte skulle tillåta någonting, i första perioden var det väl så men sen tyckte jag att det blev en bra fajt, säger Roger Öberg.
Oaktat ”Daggens” order dröjer det cirka 1.2 sekunder efter att pucken släppts för första gången innan Mikael Lindholm börjar vifta mot Christian Ruttu. Två tekningar senare, efter en offside på Joakim Backlund, fäller ”Skuggan” Nilsson Marko Jantunen som studsar upp och halvspearar ”Skuggan”.
Hockey var ett annat spel på den tiden. Kort efter den tredje tekningen – det har gått ungefär 25 sekunder, kommentatorn Jens Tolgraven ojar redan om hur lång matchen kan komma att bli – forecheckar Tomas Holmström på Oscar Ackeström bakom Frölundas mål. Samma situation hade, med dagens bedömningsnivåer, gett Holmström en tvåminutersutvisning för slashing, en för hakning och en för fasthållning.
Publiken skriker efter blod, men mest för att det är Holmström och inte för att det han gör är särskilt fult i jämförelse med annat som pågår på banan.
– Nu för tiden måste ju domarna gå efter boken, vi som höll på då kunde gå lite på känsla. Men jag tycker inte att hockeyn var tråkigare då. Snarare åt andra hållet, nu för tiden är allt så jävla utstuderat, säger Öberg.
Spelvändningarna dominerar matchbilden. Janne Mertzig missar en puck i mittzon och Jonas Esbjörs serveras ett friläge av Henrik Nilsson men får inte fast pucken innan Myllys hunnit stänga igen det femte hålet. Den första utvisningen kommer efter 1.21. Det är Fredrik Johansson som gör ungefär samma sak som Holmström någon minut tidigare, men åker ut för det. Johansson suckar och slår klubban lite halvhjärtat i utvisningsbåsets plexiglas. I båset diskuterar ”Bulan”, ”Osten” och ”Skuggan” hur man ska spela boxplay. I rutan radas siffrorna upp; Frölunda gör mål på 30 procent av sina numerära överlägen, Luleå dödar 83 procent av sina utvisningar. Men den här gången får Frölunda stora problem. Dels på grund av att man saknar tongivande backarna Nummelin och Stefan Larsson, dels på grund av att Luleås forwards spelar väldigt aggressivt på puckföraren i mittzon.
Hemmalagets nedlägg blir tidigt fångade av Luleås backar och inte förrän Fredrik Johansson kommer in på isen igen får Frölunda till ett uppställt powerplay.
Båda lagen tappar ofta två spelare i forecheckingen och det finns gott om ytor att kontra på. Enda gången som saker och ting lugnar ner sig är egentligen när Roger Åkerström får tag i pucken under sina byten. Han drar ner tempot, han tar burskydd, han försöker hitta långa passningar. Oftast går de fel, men det är Åkerström som får nästa feta chans.
"Jag hade kanske inte dömt på det sättet om jag inte fått de orderna men jag blev nog lite förvånad över att Frölunda inte tänkte mer på att spela renare"
Domaren Roger Öberg
Under säsongen hade Luleå Hockey skapat en egen tekningsvariant. Den gick ut på att centern tekade bak pucken till back och låste fast sin tekningsmotståndare. Ytterforwards gjorde samma sak och den back som hade klubban inåt i banan fick fri gata att promenera in från blå och skjuta på mål.
– Ja. Nu gjorde vi inga mål på den i finalserien, men under säsongen vet jag inte hur många mål vi gjorde på den. Den fungerade från båda sidorna, Mertzig från ena och Petter från den andra. Jag höll fast min center, Strömwall och ”Nobbe” krokade fast sina forwards och tog samtidigt med sig backen och någon av våra backar kom in i mitten. De var ju bra på att skjuta, jag tror vi gjorde 20 mål på den varianten under säsongen. Det var nästan sjukt, berättar Thomas ”Bulan” Berglund.
Efter nästan sju minuter åker Lars-Göran Wiklander på Frölundas första utvisning. En så uppenbar hakning har inte synts till på de tre senaste elitseriesäsongerna. Wiklander skriker ändå ut sin ilska över det orättvisa domslutet.
Det är inte Nilsson eller Mertzig som får läget. Det är Åkerström, och det är Strömwalls kedja som effektuerar varianten. Åkerström håller inne med skottet lite för länge, men Luleå får i alla fall med sig ännu en utvisning när Christian Ruuttu crosscheckar Holmström över halsen. Om det räcker där? Nej. När det gått drygt 40 sekunder av fem mot tre-överläget hugger Mikael Sandberg sin målvaktsklubba uppåt, i skrevet på Holmström och åker ut för slashing.
– Egentligen hade jag inga tankar, jag hade bara mitt uppdrag från ”Daggen”. Jag hade kanske inte dömt på det sättet om jag inte fått de orderna men jag blev nog lite förvånad över att Frölunda inte tänkte mer på att spela renare, säger Roger Öberg.
I båset tuggar Lasse Falk på överläppen. Om det är ett tecken på sinnesrörelse hos den buttre Frölundacoachen är det också det enda.
SE SPORTNYTTINSLAGET OM LULEÅS GULD
Luleå bygger mycket av sitt powerplay på samspelet och skotten från backarna Jan Mertzig och Petter Nilsson. Även om ”Bulan” hävdar att laget inte gjorde några mål på den speciella interferencevarianten är det som händer efter 8.20 misstänkt likt.
”Skuggan” struntar i pucken. Istället sätter han klubban mellan benen på Peter Berndtsson, får in ett krokben på Frölundacentern och knuffar omkull honom med en knytnäve i bröstet. Lasse Hurtig tar klivet in från sargen och knackar bak pucken till Jan Mertzig. Tomas Holmström blir nedklubbad, men tar sig upp och kliver in på kontoret där två Frölundaspelare – Ronnie Sundin och Joacim Esbjörs – inte vågar lämna honom ensam. Mertzig får gatan, kliver in och höjer klubban högt upp i slottet. Han avvaktar ett par tiondelar, tittar upp, tittar ner och släpper iväg skottet.
Pucken går mellan benen på Holmström.
Pucken går mellan benen på Mikael Sandberg.
”Luleå är i guldläge”, tjuter Jens Tolgraven
Luleå har framför allt 40 sekunder kvar i spel fem mot tre. I utvisningsbåset zoomas Christian Ruuttu och Lars-Göran Wiklander in av tv-kamerorna. Wiklander rynkar pannan, hänger lite med huvudet och slickar sig nervöst om läpparna. Christian Ruuttu håller en handduk mot hakan, kanske har han fått ett jack som blöder. Lasse Falk, i båset mitt emot, lutar sig mot sargen och ser ut som att han gett upp. Men så såg Lasse Falk alltid ut.
Efter ledningsmålet slänger publiken i Frölundaborg in lite blandat material på isen. Vaktmästarna kommer in med skraporna. Frölundaspelarna får lite extra vila.
Det hjälper inte.
Stefan ”Skuggan” Nilsson är Luleås bästa passningsläggare. Även om den här säsongen inte är rekordbra är han fortfarande den som styr Luleås numerära överlägen med sin blick och sina handleder. När samma Luleåmanskap ställer upp för tekning direkt efter målet koncentrerar sig ”Skuggan” på pucken och vinner. Petter Nilsson får pucken och transporterar den utan några problem in i Frölundas zon. Luleå spelar runt lite och till sist får ”Skuggan” pucken igen.
Där startar en kedjereaktion.
Tomas Holmström, som hakas upp framför mål av Ronnie Sundin, tar ett skär uppåt i banan och skriker. Det gör att Sundin lämnar målet för att närmarkera honom. Det gör också att alla tre Frölundaspelare vänder sina klubbor för att täcka just den passningen.
Det är rätt enkelt att se lösningarna. Frölundas försvarare är väldigt koncentrerade på att täcka bort Holmström, som med sina sex mål är Luleås skyttekung i slutspelet. Det uppenbara alternativet för ”Skuggan” hade varit att skicka tillbaka pucken till Petter Nilsson på backplats. Nilsson hade kunnat ta eget skott, han hade kunnat ge Mertzig en passning och Luleå hade kunnat brunka in en eventuell retur.
”Skuggan” är inte mycket för enkla lösningar.
”Skuggan” ser det som Frölundas backar missat. Lasse Hurtig har tyst och försiktigt smugit in vid Mikael Sandbergs bortre stolpe. När Sundin tog klivet upp på Holmström öppnade det också upp de 28 centimeter som ”Skuggan” behöver för att hitta Hurtig.
”Skuggan” slår passningen. Sedan tittar han för första gången på Hurtig, som redan hunnit kasta upp händerna i luften och ta ett par glädjeskutt.
– Vi spelade ju triangel där nere, vi hade varit giftiga hela det året och knappt missat något i fem mot fyra och fem mot tre. Det var ganska intränat. Vi visste var vi var och ”Skuggan” väntade bara på att backen skulle välja mellan mig och ”Tomme”. Jag fick upp den ganska högt, minns Lars Hurtig.
Gamle Hurtig gör sin sista säsong i Luleå Hockey. Inom kort ska han flytta till Tyskland och han har inte gjort något mål i slutspelet. Men såna passningar missar han inte.
– Jag gjorde faktiskt bara ett mål, men jag hade nio-tio ass. Jag var mer assistkung det slutspelet. Det bara blev så, det var lite slumpmässigt men assisten räknas ju också, säger Lars Hurtig.
”Och det är 2–0! Vad vackert! Lars Hurtig”, skriker Tolgraven.
Det har gått 21 sekunder mellan Luleås båda mål. Kameran zoomar in Lasse Falk. Han ser ut som vanligt. En golfboll kastas in på isen.
Trots att Luleå har 1.40 kvar i spel fem mot fyra är det farligaste som händer ett Petter Nilsson-skott i masken på Mikael Sandberg. Luleå får egentligen inte till något mer farligt läge under resten av perioden. Istället är det Frölunda som äter sig in i matchen. Göteborgarna bärs fram av Christian Ruutu som spelar brutalt och vägvinnande.
Efter elva minuter skapar hemmalaget ett flertal giftiga chanser tack vare Ruuttu. Efter drygt tolv minuter blir Mikael Lindholm utvisad efter en situation som Ruuttu startar. Strax innan Lindholm kommer ut är det Strömwalls tur att sätta sig på bänken, efter att ha slagit sin klubba i ansiktet på Henrik Nilsson. Det ser inte ut som att det är en olyckshändelse. ”Osten” funderar lite på bänken, och skäller sedan ut en kort order.
”Roger! ’Matte’! ’Skuggan’!”
Roger Åkerström, Mattias Öhlund och Stefan ”Skuggan” Nilsson håller tätt. Tack vare uppoffrande spel, tack vare – på Pär Edlunds skott – Myllys stolpar.
Lasse Falk grimaserar en smula men det blir inga fler mål i perioden.
Inför den andra perioden har ”Sura-Pelle” Pettersson kommit in i Peter Jihdes studio. Han är bekymrad över att matchen håller på att urarta.
”Det var lite mycket stök och bråk, men det är ju typiskt för de här matcherna. Det är tydligt att det är för stor press på domaren, man kanske inte ska prata om det egentligen men han har det jobbigt.”
Kanske är Roger Öberg påverkad av att Luleå tagit ledningen i powerplay, kanske vill han bara implementera ”Daggens” order lite till. Hur som helst ger han Frölunda chansen i upptakten av den andra. Efter en minut blir Mattias Öhlund utvisad för en hakningssituation som – jämfört med allt annat som pågått ute på isen fram tills dess – är att likställa med en stilla, kärleksfull smekning.
– Jag var ganska nöjd efter matchen. Jag förstår att Frölundaspelarna inte var så nöjda, men jag hade ju mitt uppdrag, säger Roger Öberg.
Efter ytterligare 41 sekunder, och ett par saftiga Myllysräddningar, åker Petter Nilsson för en lite vettigare crosschecking. Jarmo Myllys är galen på domare Öberg.
– Med dagens nivåer hade det varit utvisning i vartenda byte. ”Bulan” brukar säga att det ska vibrera, och lika mycket som det brukade vibrera för herr Berglund i vanliga matcher vibrerade det nog för alla spelare den gången. Inklusive mig som stod och öppnade båsdörren. Alla var supertända, säger Erik Granqvist.
Efter det räddar den finske världsmästarmålvakten skott från Marko Jantunen – mellan benen – och Ronnie Sundin – en benparad – men resten av Frölundas avslut är antingen illa riktade eller fastnar på utespelare.
Saknaden efter skadade backarna Petteri Nummelin och Stefan Larsson märks när Ronnie Sundin drar tredje direktskottet i rad en meter över mål.
Men chansen kommer.
"Jens Tolgraven känner inte igen landslagsbacken Roger Åkerström. Inte ens när han gör mål i SM-finalen."
Efter ett dåligt utlägg av Myllys själv får Jonas Esbjörs pucken djupt i Luleås zon. Han tittar upp och ser att Per-Johan Axelsson står helt ren vid bortre tekningscirkeln. Pucken går över en liggande Roger Åkerström till Axelsson, som tvingas stoppa pucken innan han skjuter. Det ger Myllys tid att hinna över med en slajdning och att få upp plocken för att styra undan skottet. Axelsson åker till båset och smäller klubban i spelarbänken. Kanske förstår han vad som väntar.
Efter 6.06 åker Jonas Esbjörs för en halvbillig hakning – med dåtidens mått mätt, alltså – på Janne Mertzig. Efter en inledande märklig powerplayuppställning – Stefan Jonsson och Torbjörn Lindberg som backar – slutar det som det brukar. ”Skuggan” Nilsson bak till Mertzig, direktskott, retur och mål.
Men målskytten är en smula lågprofilerad.
”Strömwall gör 3–0 till Lul... Nej, det är inte Strömwall. Strömwall är högerskytt, det där är en vänsterskytt.”
Jens Tolgraven känner inte igen landslagsbacken Roger Åkerström. Inte ens när han gör mål i SM-finalen.
– Jag var på väg ner mot bortre stolpen, men jag såg att skottet fastnade i mitten så jag drog bara till den. Den gick mellan benen på Sandberg, det är det största man varit med om, säger Åkerström.
Frölundas hopp är på väg att släckas men Ronnie Sundin tänder lampan igen. Efter en liten solorajd i Luleås zon tar Marko Jantunen skott. Myllys, upprättstående, tar skottet på klubbhandsken och lägger plocken på för att blockera. Men han tajmar det lite fel. Pucken slinker ut, trillar ner vid Myllys fötter ungefär tretton centimeter från Sundins klubblad. Innan Myllys insett vad som hänt har Sundin slagit in reduceringen.
Kanske är det ett tecken på frustration över det insläppta målet, kanske är det bara ytterligare ett exempel på allt det regelvidriga i den här finalserien. Strax efter målet, när Mikael Lindholm sitter utvisad för slashing, demonstrerar i alla fall ”Bulan” hur man ska tackla för att åsamka mesta möjliga skada. Per-Johan Axelsson står lätt framåtlutad med ansiktet åt höger och väntar på passning framför Luleås mål. ”Bulan” kommer med bra fart bakifrån, lite från vänster, sätter axeln i Axelssons huvud och Axelsson slocknar som ett tårtljus i orkan. Domare Öberg reagerar inte ens.
– Den tacklingen har jag glömt. Var den ful? Jaha, det var den. Hehe.., fnittrar Berglund sexton år senare.
Andra perioden handlar om i stort sett total Frölundadominans. Efter tolv minuter har Luleå bara ett skott på mål och hemmalaget har ett stort övertag i puckinnehavet. Men övertaget är till viss del imaginärt. Påfallande få av Frölundas chanser blir särskilt farliga – reduceringen var snarare en målvaktstavla resultatet av stort tryck – och när Christian Ruuttu åker ut för holding efter 13.31 får Luleå chans att ta sig in i matchen igen.
”Starka nu, gubbar, vi är starka nu”, väser ”Osten” i båset.
Men Luleå spelar försiktigt och det är Frölunda som är starkast. Efter 15.15 får Peter Berndtsson ett friläge, men Myllys kan rädda det tack vare att Fredrik Johansson hinner fram och hakar upp Berndtssons klubba. Det verkar som att Luleåspelarna känner att man inte behöver göra fler mål.
Istället utan koncentrerar de sig på försvarsspelet. Det ser, i mångt och mycket, ut som att Jonas Rönnqvist uppfunnit en tidsmaskin och låtit dagens Luleå Hockey spela en period.
"Det kan ha varit något om finska vinterkriget, att vi fick hjälpa dem och sådär. Det gillade han inte"
Mikael Lindholm om vad han sa till Christian Ruuttuu
Det har gått 18 minuter av den andra perioden när Mikael Lindholm sätter sitt avtryck på matchen. En grötig situation vid sargen just utanför Luleås spelarbås slutar i en blockeringsavblåsning. Christian Ruuttu har – trots sina tre utvisningarna – fram tills dess har varit Frölundas främste energispelare. Finländaren, som vänt hem från NHL inför den här säsongen är ful både i munnen och med klubban. Han forecheckar, han spelar fysiskt, han tar skott och han öppnar isen med sina passningar. Känslan är hela tiden att om något ska hända för Frölunda så är det Ruuttu som ska göra det.
I stöket vid sargen knuffar Ruuttu omkull Lasse Hurtig och crosscheckar honom eftertänksamt, nästan ömsint, i nacken. När Ruuttu rest sig upp kommer Mikael Lindholm in i situationen. Lindholm gör inget, han bara glider fram till Ruuttu utan att ta eller söka någon kroppskontakt, och gläfser fram några korta fraser.
Ruuttu blir galen.
– Ja, jag vill väl egentligen inte säga vad jag sa åt honom i just den situationen. Det var ganska... Ja, han blev inte glad. Jag stötte faktiskt på Ruuttu på någon cup i Finland för 14 dagar sedan, han vet mycket väl vem jag är men han vägrar fortfarande att hälsa. Vad fan, det är ju 15-16 år sedan... Men det var det värt, säger Mikael Lindholm och skrattar.
Ruuttu tar av sig ena handsken, utmanar Lindholm på knytnävsfajt, försöker få en reaktion från Luleås defensiva center. Lindholm bara står där, alltid med linjemannen mellan sig och Ruuttu, och gläfser ännu mer.
– Det kan ha varit något om finska vinterkriget, att vi fick hjälpa dem och sådär. Det gillade han inte, säger Mikael Lindholm.
Ruuttu blir ännu galnare. Han stirrar på Lindholm, kallar honom för alla möjliga invektiv, men Lindholm bara står där och blänger.
– Lindholm var ruskigt viktig. De bytte ju Nieminen mot Lindholm inför den säsongen, det såg ju lite märkligt ut men man kan väl lugnt säga att det var ett smart drag, säger ”Bulan”.
Mika Nieminen är kanske den enskilt bäste spelare som Luleå haft i sin laguppställning. Under tre säsonger i början av 90-talet gjorde han 141 poäng på 118 matcher. Men när Luleå tog SM-guld fanns inte den finske stjärnan med i laget.
– Nieminen är en av de bästa spelare jag tränat. Han hade talang för att spela på den absoluta toppnivån i NHL, så teknisk, fysisk och spelskicklig var han. Men han var en individualist och inte så enkel att ha i en grupp. Micke Lindholm var inget tekniskt vidunder, ibland på övningarna blundade man ju när han skulle ta sig förbi koner, men han var de täta matchernas mästare. Dessutom var han en personlighet som gick före, han gjorde andra bättre och han offrade sig kopiöst för laget. Det vi förlorade i skicklighet tog vi igen i moral, lagkänsla och arbetsinsats, säger Lars ”Osten” Bergström.
Säsongen innan, i sista och avgörande semifinalen mot Brynäs, hade Luleå Hockey dominerat. Ändå var det Brynäs som vann, efter att Nieminen hållit sig undan från skottlinjen istället för att täcka bort pucken. På returen från det skottet avgjorde Anders Huss semifinalserien. Myten säger att Lars ”Osten” Bergström där och då bestämde sig för att Nieminen skulle bort, eftersom han ansåg att ”man kan inte vinna guld med spelare som gör tuppen”, det vill säga lyfter på ena benet vid skottäckning för att inte träffas av pucken och få ont.
– Ja, det kanske var lite hårddraget, riktigt så var det inte. Men alla minns ju den situationen, eftersom vi nästan pulvriserat Brynäs och de ändå lyckades vinna. Det blev jobbigt, vi hade ett bra lag och fint läge på guldet redan då. Men Mika var en fantastisk spelare som hjälpte oss oerhört mycket, säger ”Osten”.
I ett kokande Frölundaborg har Öberg fått nog av Ruuttus beteende och skickar ut den uppretade finländaren på tio minuter för misconduct. Straffet är personligt, men innebär ändå att Frölunda får klara sig utan sin mest uppenbare ledare under halva sista perioden. Som om det inte var nog utför Per-Johan Axelsson en ful och onödig bentackling på Holmström och åker ut.
I Frölundaborg vet hatet inga gränser.
– Känslorna låg utanpå tröjorna, det var magiskt. Året efter spelade vi ju också final, men den minns jag ingenting av. Den var otrolig, den där finalserien. Den kommer att förfölja oss till dödsbädden, säger Mikael Lindholm.
Colaflaskor, matchprogram och snusdosor regnar in på isen. Lagen lämnar båsen. Det blir omspolning.
”Vi bäddar för det här själva. Vi åker omkring och tar onödiga utvisningar på isen, då blir det så här. Det är klart att publiken blir upprörd. Det är inte bra, men det är upp till oss spelare också”, säger en ärlig Henrik Nilsson i en Jiihdeintervju sekunder senare.
– Det var mycket adrenalin, det var roligt på det sättet. Jag tror också att publiken tyckte att det var roliga tillställningar, säger ”Bulan”.
”När ”Skuggan” täcker skott med pungen då vet man att inställningen varit på topp”
Erik Granqvist
Eftersom det är mindre än två minuter kvar av andra perioden bestäms att pausen ska genomföras där och då och att man ska spela klart andra perioden för att sedan fortsätta direkt med tredje perioden. I pausstudion har Jihde fått besök av Johan Rosén.
”Det är fruktansvärt att stå bredvid. Man svettas... Men det ser stabilt ut bakåt. Det ser bra ut”, säger kapten Rödskägg och skrattar nervöst.
– Inför tredje gick det upp för mig. ”Fan, det här kan vi vinna”. Annars var jag aldrig nervös, men då kommer jag ihåg att jag blev lite darrig, säger Robert Nordberg.
Den fjärde SM-finalens tredje perioden inleds i stort sett med att Tomas Holmström försöker hämnas på Per-Johan Axelsson för bentacklingen i slutet av andra, men den situationen resulterar bara i att Holmström åker ut för interference. Frölundas problem i powerplay håller i sig.”Osten” ser avslappnad ut i båset, ler nästan lite grann. På bänken bakom honom sitter Roger Åkerström.
”Ingen fara, gubbar. Vi har mycket kvar i benen!”
Oavsett hur mycket som finns kvar i Luleåspelarnas ben är det uppenbart att laget bestämt sig för att inte slösa med det. Forecheckingen från första perioden existerar inte längre, Luleå Hockey bygger bo i mittzon och slår till icing så fort man får chansen.
Så fort man får chansen? Nej.
Roger Åkerström får ett läge efter en offensiv rajd, men Sandberg gör matchens plockning och Tomas Holmström får vifta lite framför mål. Det blir han utvisad för.
”Motsvarigheten till Ruuttu”, hävdar Tolgraven.
– Det var lite som att killarna i ”Gökboet” skulle ha spelat hockey. Galenskap, genialitet och ”Osten” som ”nurse Ratched”, säger Peter Jihde.
Men även om Holmström, precis som Ruuttu, är frustrerad över den hårda uppvaktningen är det inte Luleå som behöver en offensiv kraft just nu. Frölundas numerära överläge består till stor del av tappade puckar och missade passningar. Ilskan sprider sig i Frölundaborg och efter 7.38 blöder ”Bulan”.
Ronnie Sundin har skjutit skott efter skott i numerärt överläge. Få av dem har ens träffat mål och det senaste täcktes undan av 172 centimeter Robert Nordberg. Nu jagar Thomas ”Bulan” Berglund efter en lång puck ner mot vänster sarghörn i Frölundas zon och Frölundabacken tar sats. Det syns åtta skär innan tacklingen, men Sundin tar fler utanför bild, och när han fångar in ”Bulan” med klubban sätter han axeln i nacken på det lilla irritationsmomentet och trycker in hans ansikte i sargkanten med full kraft.
Ingen kan säga att ”Bulan” inte förtjänat det.
Berglund blir liggande på isen, men det är nästan så att man misstänker att han inte behövt ligga så länge. Han tittar upp för en millisekund – mot domaren, är känslan – och blicken ser klar ut. ”Bulan” blöder kraftigt.
Läkaren Yelverton Tegner kommer in på isen och torkar bort blodet från det spräckta ögonbrynet och jacket i pannan. ”Bulan” nickar ivrigt, som att han vill berätta för lagkamraterna att jodå, han är redo att köra.
Det är svårt att tänka sig att Yelverton – hjärnskakningarnas baneman – låtit honom fortsätta om situationen uppstått i dag.
– Det var inte så fult egentligen. Jag flög in med huvudet i plexit och hjälmen sprättade upp ögonbrynet. Det var inte så farligt. Det var mycket annat som var fulare. Klubbor i ansiktena, många rapp, det var riktigt grisiga saker, säger ”Bulan” nu.
Sundin får en tvåa för tacklingen. ”Osten” är upprörd och vill ha fem minuter. Luleåtränaren pressar ihop läpparna och skakar eftertänksamt, sorgset, på huvudet, som att han vill förmedla en ångest över ishockeyns allmänna förfall och det oerhörda i Sundins specifika övergrepp. Publiken i Frölundaborg skanderar ”Mögelost! Mögelost! Mögelost!”
– Det jag möjligtvis kan kritiseras för i efterhand är att jag inte tog en femma för tacklingen på ”Bulan”. Men jag hade aldrig den tanken under matchen, det fick räcka med en tvåa, säger Roger Öberg.
”Bulan” hjälps av isen av sin kedjekamrat Robert Nordberg. Tillsammans åker de mot avbytarbåset samtidigt som de diskuterar något.
– Jag tror att jag kan ha sagt något om att hämnas, jag var ju förbannad. Men han lugnade ner mig. ”Ingen fara, ’Nobbe’, vi tar det här, det är lugnt”, typ, säger Robert Nordberg.
”Istället dyker ”Bulan” med huvudet före mot Henrik Nilssons knän och ställer sig på alla fyra. Hans lilla, sargade kropp bildar en blodig mur runt pucken.
Slutsignalen ljuder.
Resten är glädje.”
”Bulans” lugnande ord hjälper föga. När spelet sätter igång igen försöker Mikael Lindholm hoppa in en tackling på Sundin i ett sarghörn och bara sekunder senare är det Stefan Jonsson som sätter in en klockren tackling på Sundin för att sedan följa upp med en Lasse Lindgren-handske i ansiktet, som för att reta fram en reaktion.
Jonsson, Luleås boxplayspecialist, åker ut för roughing. Det är uppenbart att Luleåspelarna har tankarna på att hämnas ”Bulan” snarare än försvara sin tvåmålsledning. Som av en händelse har Christian Ruuttu just blivit redo för spel igen efter sin personliga utvisning och efter 11.37 klöser Per-Johan Axelsson in Frölunda i matchen med sitt 2–3. Hemmalagets powerplay är dåligt, men farten har man fortfarande. Ett flygande anfall i numerärt överläge blir lösningen och när Axelsson – Peter Ström hittar in med ett pass från sargen, Roger Åkerström hamnar på efterkälken och försöker kompensera med en slashing – ställs halvfri med Myllys lyckas den unge forwarden lirka in pucken mellan benskydden på den finske fantomen.
Frölundaborg känner blodlukten. Inte så konstigt, kanske, med tanke på att ”Bulan” har kommit tillbaka in i matchen efter att ha begåvats med ett par snabba stygn.
Resten av matchen blir en plåga.
Roger Åkerström åker ut för en halvnelson på Jonas Esbjörs, men det är den sista utvisningen i matchen. Christian Ruuttu skjuter i stolpen. Jarmo Myllys räddar ännu ett Ruuttuskott. Jonas Esbjörs kommer fri, men Mattias Öhlund slänger sig handlöst och lyckas stöta undan pucken innan avslutet. Mikael Sandberg lämnar Frölundamålet när det är 70 sekunder kvar och skickar in Christian Ruuttu. Myllys – som tappat klubban – beger sig som om ingenting hänt ut bakom kassen för att sparka bort pucken och tvingas slänga sig handlöst för att hinna blockera pucken på rätt sida förlängda mållinjen.
– Man är ett med nuet, det tror jag Jarmo var där också. En del beslut som han tar... Man bara står och gapar. I det läget är han så inne i matchen att han nästan måste se på video för att få en minnesbild, säger Erik Granqvist.
Efter den näst sista avblåsningen är det två sekunder kvar av matchen. Christian Ruuttu tar sig för en nyligen spräckt läpp och slår klubban i plexiglaset. Lasse Falk står med vänster armbåge lutad mot sargkanten. Hans haka vilar i handen. Hans ansiktsuttryck avslöjar ingenting, men de olika lagen som han tränat har varit i fyra SM-finaler och vunnit tre. Han vet vartåt det här barkar.
I båset står Stefan ”Skuggan” Nilsson på alla fyra och vrålar ut sin smärta. Sekunder tidigare har han knästående täckt ett Per-Johan Axelsson-skott med pungen, men läkaren Tegner bemödar honom knappt med en blick.
Fokus ligger någon helt annan stans, Tegner är uppenbart nervös och drar händerna genom håret gång på gång medan han stirrar ut mot isen.
– När ”Skuggan” täcker skott med pungen då vet man att inställningen varit på topp, säger Erik Granqvist.
Tillbaka till båset: Erik Granqvist kan knappt stå stilla. Han steppar runt, runt på sin plats vid båsdörren medan TV4:s kameraman försöker hitta en vinkel där Luleås reservmålvakt inte är i vägen. ”Osten” slår ut med händerna och skriker rakt ut, i ett försök att uppmärksamma domaren på att Frölunda tar oerhört god tid på sig innan man kommer ut till tekningen. Jonas Esbjörs försöker övertyga domarna om att klockan, som tickat ett par sekunder för mycket efter den senaste utvisningen, ska vridas tillbaka. Han lyckas inte. ”Osten” kastar ut fem spelare på banan.
– Jonsson och Mertzig var stora och starka. De hade bra räckvidd och var stabila defensiva pjäser. Sen ville jag ha inne tre möjliga tekare som samtidigt var defensivt starka. ”Skuggan” skulle nog ha varit inne men han hade ju lite ont. Och läkaren var mer intresserad av tekningen än att hjälpa honom, han lämnades åt sitt öde, säger Lars ”Osten” Bergström.
Mikael Lindholm, Jan Mertzig, Stefan Jonsson, Jarmo Myllys och Johan Strömwall diskuterar igenom vad som ska hända på tekningen vid målburen.
– Jag vet inte, vad sa vi egentligen? Det var väl något om att käka puck, att aldrig vika ner oss. Jag kommer över huvud taget inte ihåg de sista minuterna, säger Mikael Lindholm.
Lasse Modig står bakom Lasse Hurtig i båset. Han lägger armarna runt Hurtigs breda nacke och lutar sitt huvud mot hans. Kamratstöd.
– Det var väldigt mycket nervositet just i det läget. Trots att det bara var en sekund kvar, det kan ju gå snabbt. Att ladda om till en femte match efter att ha haft ledningen hela serien hade varit ganska jobbigt, säger Lars Hurtig.
”Bulan” kommer in på isen. Hans tröja är mer rosa än vit.
”Att komma tillbaka till Kallax och se övervåningen... Det var ju fullt. Alla var där. Tänk att det var så mycket folk, övervåningen bågnade ju”
Erik Granqvist
Och vi är där: Thomas ”Bulan” Berglund hänger som vanligt med klubban på sina egna knän. Han sneglar upp mot linjemannen, tittar under visiret på sin motståndare vid tekningspunkten. Matchuret står på 19.58. Det är den 6 april 1996.
Henrik Nilsson tjuvstartar tekningen en gång, kliver långt in innan linjemannen Ulf Rönnmark hunnit släppa pucken. Han byts inte ut. Det går några sekunder utanför matchtiden, ”Bulan” vrider huvudet inåt i banan och ser Mertzig, Jonsson och Strömwall stå beredda att bilda köttmur mot eventuella snabba Frölundaskott. ”Bulan”, vänsterfattad, böjer benen och flyttar kroppstyngden längst fram på skridskoskenorna. I samma rörelse höjer han klubban för att få rätt hävstång, han fintar att han ska försöka slå undan pucken uppåt i banan.
Istället dyker ”Bulan” med huvudet före mot Henrik Nilssons knän och ställer sig på alla fyra. Hans lilla, sargade kropp bildar en blodig mur runt pucken.
Slutsignalen ljuder.
Resten är glädje.
– Det hade varit fiasko om man torskat den. Då hade det blivit jobbigt.., säger ”Bulan”.
Man tycker att ni borde varit rätt säkra där.
– Ja, de var det i båset i alla fall. Det är klart att oddsen var på vår sida när vi har ledningen med två sekunder kvar, oavsett vart tekningen är.
NSDs utsände Tommy Lundqvist går in på isen direkt efter slutsignalen för att få de första guldintervjuerna. Han stöter direkt på Stefan Jonsson som kommer i full fart för att ge Tommy en kram. Tommy får kramen, Jonssons axelkåpa i munnen och begåvas med fläskläpp.
– Själva matchen har jag svårt att komma ihåg, annat än att det var jävligt tufft. Jag kommer bara ihåg när slutsignalen gick, det var en sån jäkla glädje, säger Mikael Lindholm.
Någon klättrar ner från läktaren, in i Luleås avbytarbås och snor Erik Granqvists målvaktshandskar och mask.
– Jag ser de bara försvinna, men det sket jag ju i då, säger Granqvist.
Festen börjar: I omklädningsrummet får Tomas Holmström en pet-flaska med genomskinligt innehåll av någon, det kan vara Lars Modig. Han sveper halva – framför journalistuppbådet – och upptäcker att det inte är vatten. Holmström försöker hålla masken.
– Av alla SM-guldvinnande omklädningsrum som jag varit in i var det här det absolut gladaste. Och den allra gladaste av alla de glada tjurarna var Tomas Holmström. Jag frågade honom hur de skulle fira. Om jag minns rätt svarade han ”Nu ska vi på O´Learys och supa!”, säger Peter Jihde och minns scenerna i Luleås omklädningsrum.
– Jag kan fortfarande se den bilden framför mig, med en skäggig, svettig och lycklig Holmström. Det fanns inget av den där tomma NHL-blicken som man ibland ser hos svenskarna i Nordamerika nu för tiden. Han tyckte verkligen att det var hur kul som helst att svara på mina frågor, säger Jihde.
Och festen fortsätter: På flyget hem – ett Fokker F27 som sett bättre dagar – ber spelarna om att man ska ta en omväg över Delfinen. Planet sniffar över plåtskjulet, vickar ena sidan neråt så att passagerarna ska se bättre. Samtliga spelare springer naturligtvis över till den sida som har utsikt över ishallen, vilket medför att piloten får stora problem med att hålla planet i luften. Krashen är faktiskt inte så långt borta men efter några hårda ord från cockpit löser sig krisen och de champagnerusiga spelarna spänner fast sig för landningen på Kallax. Sedan planet lyfte från Sveriges framsida har spelarna sjungit ”Vi som var i Göteborg, åker aldrig hem med sorg” uppskattningsvis ett tusen gånger.
Och festen fortsätter: 5 000 människor möter Luleåspelarna i ankomsthallen. Folk klättrar uppe bland takbjälkarna för att få plats. Golvet på övervåningen gungar.
– Att komma tillbaka till Kallax och se övervåningen... Det var ju fullt. Alla var där. Tänk att det var så mycket folk, övervåningen bågnade ju. Vi hade bra fest på planet, alla var i fin form, säger Erik Granqvist.
Och festen fortsätter: Inne i stan kastar Jarmo Myllys sin kavaj till folkmassan nedanför balkongen på stadshotellet. Robert Nordberg kastar sin guldmedalj.
– Karl-Bertil Jonsson var ju ”Nobbes” idol, det är lite skön symbolik. För vissa människor räcker det med minnet, Håkan Loob är likadan, säger Erik Granqvist.
– Det var en Bodenkille som fångade den, jag minns inte vad han hette. För mig var inte guldet medaljen, det har det aldrig varit. Medaljen var bara en symbol för något. Det var vägen dit som var det viktiga och de minnena försvinner ju inte bara för att medaljen är borta. Inte för mig, säger Robert Nordberg.
Och festen fortsätter: Åka brandbil, dansa på Cleo, dålig champagne, ännu sämre morgnar och fantastiska kvällar.
– Efter slutsignalen är det en fest och en glädjeyra som varar under lång tid. Jag var ungkarl då, vi fick rum inne på Statt och det var efterfest varenda natt. Det var ett fantastiskt firande, som det ska vara när man tagit guld, och en speciell känsla. Att vinna nu, med Färjestad, är eufori varje gång. Men första gången är speciell, säger Erik Granqvist
Historia och myter skrivs. De som var med kommer aldrig att glömma det.
– För varje år som går, för varje bild man ser, blir känslorna starkare. När man upplever det är man i någon sorts chocktillstånd, det är först efteråt som man kan börja reflektera. Det är lite av paradoxen med att vinna och jag tror att det är därför som många har så svårt att beskriva vad de känner, säger Granqvist.
”Jag har aldrig upplevt en sån tomhet som efteråt. Det blev väldigt tydligt att det var vägen dit, som Boye skrev, som var hela grejen”
Robert Nordberg
Och det är över.
– Jag har aldrig upplevt en sån tomhet som efteråt. Det blev väldigt tydligt att det var vägen dit, som Boye skrev, som var hela grejen. Det är klart att det det var skönt att ta guldet, då hade vi ju gjort det, men mest handlade mina känslor om att vänja sig vid att det var över. Det kunde jag uppleva var jävligt jobbigt, säger Robert Nordberg.
En slags rastlöshet?
– Ja, det var ju borta! Allt det vi gjorde tillsammans, matcherna, resorna, det fanns inte längre. ”Vad fan ska jag göra nu?”, ungefär.