Diagnosen innebar ett bättre liv

Sofie Andersson fyller 27 år den 20 oktober.
Hennes liv i dag ser helt annorlunda ut än vad det gjorde före
diagnosen.
- Jag hade ställt frågan "varför?"
i alla år: Varför var det kaos i mitt huvud hela tiden? Varför levde jag om och störde andra i skolan? Varför pratade jag högljutt på lektionerna? Varför kunde jag inte kontrollera min ilska? Varför blev jag jätteförbannad om någon sa något till mig på rasten?
Har fått röd tråd
Diagnosen innebar att hon fick medicin i form av centralstimulerande medel. Den gör att hon fungerar jättebra och hon säger att hon gärna tar en diskussion med alla som ifrågasätter den medicineringen.
- Nu kan jag koncentrera mig och föra ett samtal med en röd tråd. Hela mitt liv har fått en röd tråd.
- Tack vare medicinen har jag lyckats ta körkort och taxikort. Jag jobbar som taxichaufför i dag. Det skulle aldrig ha varit möjligt innan, säger hon.
Tillhör stödboende
Sofie har en vanlig lägenhet på Prästholmen, men tillhör sedan fem år tillbaka ett stödboende i Boden.
Det innebär att hon får hjälp med matlagning, städning, med att handla och annat.
Hon berättar om omsorgsassistenten Kicki som kommer hem till henne.
Kärleksfull uppfostran
- Hon och jag har byggt upp mitt liv. Förutom allt praktiskt har hon lärt mig det sociala spelet och vad empati är. För några år sedan var jag hård som sten och det jag sa var det
enda rätta. I dag är jag en annan Sofie.
- Jag har frågat "varför?" och Kicki har svarat "därför", säger hon och tillägger:
- Kicki och morfar är mina idoler.
Morfar och mormor har bredvid hennes mamma och "låtsaspappa" varit mycket viktiga personer i Sofies liv.
- Morfar är ett levande uppslagsverk. Han kan allt och han är rolig. Han drog mig och min syster till skolan i pulka fast det var sandat. Mormor gödde oss med mat.
- Mamma och min låtsaspappa gav mig en hård men mycket kärleksfull uppfostran. Tack vare dem var jag trots allt plikttrogen och gjorde mitt bästa i skolan. Jag var omtyckt av lärarna. För många med problem som mina går det mycket sämre och många börjar med droger. Jag började också röka och drack en del men inget värre.
Diagnosen som Sofie Andersson fick vid 18 års ålder innebar ett mycket bättre liv för henne. Men när hon fick den blev hon väldigt upprörd och arg.
Är föreläsare
- Varför hade jag inte fått en diagnos tidigare? Varför fick jag leva i kaos så länge? Varför får pojkar ofta sin diagnos mycket tidigare än flickor? frågar hon sig.
Nu är hon attitydambassadör och föreläsare i psykisk ohälsa.
Hennes mål är att öka kunskapen om och förståelsen för människor som lider av psykisk ohälsa.
Hon vill inte minst göra vad hon kan för att flickor med problem liknande hennes egna ska få hjälp i ett tidigt skede.
Hon arbetar halvtid som lönebidragsanställd taxichaufför
i företaget Cat Cab.
Tidigare hade hon jobb i äldreomsorgen.
I djup svacka
- Jag började som "solflicka" i ett äldreboende och blev sedan lönebidragsanställd som vårdbiträde. Sedan pajade min axel så att jag inte kunde jobba kvar. Jag gick in i en djup svacka på grund av det.
Sofie blev opererad i axeln och trivs jättebra som taxichaufför.
- Det var i samband med att min axel gick sönder som de inom omsorgen fick vetskap om mig och jag fick hjälp av Kicki. Så nu är jag glad över min axelskada trots att den ger mig värk, säger hon.
Sofie Andersson berättar om hur hon tidigare bad sina vänner om hjälp med allt som Kicki nu hjälper henne med.
Beroende av struktur
Nu tycker hon att hon utnyttjade dem.
- Nu är jag väldigt rädd om mina vänner. Jag frågar om jag kan göra något för dem i stället för tvärtom. Kicki har gjort mig självständig.
Sofie är beroende av struktur
i sin vardag.
- Den ska vara så organiserad och planerad som möjligt. Jag håller på att lära mig laga mat och då är det till exempel bra med en matsedel.
Trygg på scenen
På sin fritid spelar Sofie trummor i olika dansband.
Hon började med trummor på mellanstadiet och uppträdde
redan då i bland annat julshower.
Spelandet har gett henne scenvana och hon har inga problem när hon nu föreläser om psykisk ohälsa.
- Nej, jag känner mig trygg på scenen. Det är ju mig själv och mina erfarenheter som jag berättar om också, säger hon.
Hennes huvudbudskap är att det inte är något fel och framförallt ingen skam att ha drabbats av psykisk ohälsa.
- Många har tyvärr fördomar om människor med psykiska problem. Därför brinner jag för att berätta mitt livs historia, säger Sofie Andersson.