Bruno Hägglöf, professor inom barn- och ungdomspsykiatri vid Umeå universitet, konstaterar att det finns flera orsaker till att antalet antal personer som får bokstavsdiagnoser -som ADHD - har ökat kraftigt i Norrbotten och riket i stort under hela tvåtusentalet. Statistiken visar inte att ADHD är vanligare idag än tidigare fastslår han. Istället är det troligen så att det är vanligare att ADHD upptäcks idag. En annan orsak är att samhället idag ser annorlunda ut än för tjugo- trettio år sedan.
– Vi ställer idag större krav på barnen att de under längre tid ska kunna delta i exempelvis teoretisk undervisning. Kraven på barnen gör att problemen blir mer synliga, säger Bruno Hägglöf.
Rastlösa barn
Diagnosen ADHD ställs i regel på personer som är åldersgruppen 6-17 år. Symtomen visar sig oftast redan i småbarnsåren. Det finns ännu inga tydliga kriterier för hur ADHD hos vuxna skall definieras, men det förutsätts att det funnits problem sedan barndomen.
– Barnet har bekymmer med samspel med andra barn, är mer rastlös, överaktivt, kan ha temperamentsproblem, får häftiga utbrott och kan även ha sömnproblem. I vissa fall domineras bilden av passivitet, svårigheter att komma igång med aktiviteter, säger Bruno Hägglöf.
Komplext problem
Han förklarar att ADHD är ett komplext och omfattande funktionsproblem som drabbar olika funktioner i centrala nervsystemet. Det finns olika uppfattning bland forskare om funktionsproblemen är uttryck för hjärnskador eller om det är omogenhet i centrala nervsystemet.
Man vet att förmågan att planera, strukturera, prioritera och kunna förutse konsekvenser av sina handlingar sitter i frontalloben i hjärnan, ett område mot pannan. För barn med ADHD fungerar aktiviteten i frontalloben annorlunda än barn utan ADHD, men om det beror på hjärnskada eller en omogenhet är oklart.
Däremot vet man att hjärnfunktionerna mognar med åren, och centrat fram i pannan, alltså där planering och organisation och förmågan att göra bra val styrs ifrån, är i allmänhet inte färdigutvecklad hos individen förrän vid tjugofem års ålder.
För personen med ADHD kan det ske en fördröjning med flera år – om mognaden någonsin sker.
Kreativa och orädda
Att ha den här avvikande utvecklingen i frontalloben behöver i sig inte bara vara en svårighet om omständigheterna kring personen med ADHD är gynnsamma.
– Människor med ADHD symptom kan vara kreativa, orädda, mer riskbenägna och ha mycket energi. Goda egenskaper för entreprenörer, till exempel, konstaterar Bruno Hägglöf.
– Mycket i ett barns personlighet som kan kopplas till ADHD kan man också säga vara en framgångsfaktor. Men det är deras negativa problembeteende som syns i skolan, och det är klart, klarar man inte skolan i ett modernt samhälle så är man ganska offside, säger han.
– Problemet är att samhället inte klarar att ta till vara på den fulla potentialen hos personer med ADHD.
Barn och vuxna med ADHD-symptom är i regel så kallat normalbegåvande. Men ofta fungerar det ändå inte bra i skolvärlden.
– Inlärningsförmågan påverkas i och med bekymren att inte kunna planera, ha svårt att sitta still och ha svårt att lyssna. De här barnen behöver en anpassad pedagogik. Många barn med ADHD som är normalbegåvade går ut högstadiet utan betyg. Det är en stor tragedi.
Missbruk och psykisk sjukdom
Barn med ADHD är en grupp som har ökad risk för att få svårigheter i livet i form av missbruk, kriminalitet, arbetslöshet och psykisk sjukdom. Risken ökar naturligtvis om barnen inte får rätt stöd i barndomen från föräldrar och skola. Bruno Hägglöf menar att man på allvar måste se ADHD som det dolda funktionshinder det är.
– Har man ADHD finns ökad känslighet för stimuli, man har så att säga stora öron och släpper in ovidkommande intryck. Mediciner kan hjälpa till att skapa ett filter mot yttre störningar och man kan bli mindre rastlöst. Men medicin botar inte ADHD .
Medicinpåverkan
I dag finns inte tillräckligt med studier för att kunna med säkerhet säga hur ett långvarit medicinbruk för ADHD-symptom påverkar personen.
– Men man har använt preparat sedan 30- talet. På goda grunder kan man säga att det ser ut som att man inte får några svåra biverkningar på längre sikt. Man har sett att vissa kan förlora några få centimeter i längd, de når inte sin fulla längd eftersom att hungerskänslorna kan bli mindre, säger Bruno Hägglöf.