Jag är oroad. Ganska rejält faktiskt. Inte så specifikt över Luleåkalasets första - och i ärlighetens namn urtråkiga - bokning. Min oro rör nog mer själva tänket kring bokningar över lag.
Det började egentligen förrförra veckan. Inför Kulturens hus 5-årsdag träffade jag Lars Teglund. En, enligt mitt tycke, rätt viktig person för stans nöjes- och kulturliv. Inte minst för sin medverkan i referensgruppen som jobbat hårt med Musikens makt. Han är en sådan där person som man ska vara jävligt tacksam för. Som gladeligen och säkert inte sällan på ideell basis delar med sig av sitt tänk och sin pricksäkerhet.
Han berättade den där dagen att han skulle flytta. Och jag fick lite ja, nästan panik. Nu känner jag inte Lars personligen så förlusten av honom är mer symbolisk. Där och då kändes det som att hoppet om något annat, något nytt, något BRA, stillsamt flaxade iväg.
Jag sa det till honom. Och han höll liksom med. Att det faktiskt kanske ÄR läge att oroa sig. Att det faktiskt inte finns så många unga människor som vill ordna saker, som vill vara delaktiga, som ids bry sig. Han sa också att generationen bakom honom kanske är lite lat. Att det mesta har serverats och att gör-det-själv-andan kanske inte riktigt finns där.
Jag hoppas han har fel. Och jag hoppas att referensgruppen Luleåkalasets Leif Renholm pratar om innehåller unga människor med vågade tankar. Stan behöver det. Luleåkalaset behöver det. För det börjar ju minst sagt lite... mossigt.