Skulle någon ta min mobil skulle jag känna mig naken, som om jag vore byxlös.
Det är via telefonen jag sms:ar handlingslistor till maken ( glöm inte mellanmjölken), chattar med andra föräldrar om hämtningar och lämningar av barn till träningsaktiviteter ( hämtar du, så lämnar jag), kommunicerar om studieböcker via Instagram (den här boken är bra, läs!).
Den smarta mobilen är som ett stort nyttopaket som underlättar vardagen enormt.
Men allt har som bekant en baksida också.
Naturligtvis är mobilen min snuttefilt – också. Den är trygg att hålla i handen. Surfandet på telefonen gör att gråa stunder känns lite mindre deppiga, det finns ju alltid någon söt bild på någon vovve att gilla på Facebook. Och dötid- det finns inte längre. Vid minsta andningspaus så kan man läsa underfundiga tweets på Twitter ( och slippa tänka själv). Eller så surfar man runt för att hitta fina kuddar till vardagsrummet.
Och jag är sannerligen inte ensam om att hålla en mobiltelefon i handen som om den vore de sista dropparna vatten i världen.
Det visar inte minst att regeringen nu ska utreda om lärare ska ha rätt att omhänderta elevers mobiltelefoner om tekniken stör undervisningen. NSD har skrivit om det under veckan och intervjuade några ungdomar i frågan. Några elever ansåg att de skulle vara kränkande att få sin mobiltelefon bortplockad under lektion.
Nåja. Vi lever i de lättkränktas tid, så den formuleringen var väntad. Som lärare kan man svara med motargumentet att man blir kränkt av att elever inte lyssnar på pedagogen under lektionen – utan istället spelar något meningslöst spel. En klasskamrat kan onekligen bli kränkt av att studiekamraten inte respekterar att andra blir distraherad av att det piper och blinkar från en mobiltelefon. Ett störande avbrott kan påverka koncentrationen i hela tjugo minuter.
Vi får inte glömma bort att en människa ingår i en gemenskap. Det har vi att förhålla sig till. Det gäller att försöka att inte bara titta djupt in i sin egen navel och utgå ifrån sina egna ”behov” hela tiden. Vad vi gör och hur vi agerar påverkar också andra. Vid varje ny stor uppfinning krävs det att människor både på individnivå och gruppnivå funderar kring hur man ska förhålla sig till det nya. Det finns nämligen inga gamla regler och strukturer att luta sig emot. Människan måste skapa nya mönster och det är sannerligen inte lätt. Här brukar det sunda förnuftet vara hyfsat pålitligt (för de allra flesta).
Att ha påslagen sin mobiltelefon under lektionstid (eller möten för den delen) är inte juste mot andra som måste bli störda av någons privata angelägenheter. Det kan väl gå an i undantagsvis, om det nu skulle vara något extremt viktigt ( det är det sällan). Att sitta och surfa på nätet under lektionstid som elev medan läraren har en genomgång är naturligtvis inte bra för inlärningen eller den kollektiva klasskulturen. Därför är det väl ypperligt att mobiler är avstängda under lektionstid (om telefonerna inte används i något lärosyfte).
Och självklart ska lärare kunna omhänderta elevers mobiler ifall telefonerna stör undervisningen.
Men som alltid: vuxenvärlden måste vara goda förebilder.
Vi är alldeles för många som använder mobiltelefonen som en psykologisk napp att ta till i tid och otid utan att fundera på hur det påverkar oss och vår omgivning. I ärlighetens namn är det inte speciellt klädsamt. Och barn gör som bekant som vi vuxna. Det är dags att införa mobilvett och mobiletikett.