I veckan blev jag ett av Sveriges 1,5 miljoner ensamhushåll. Även om det är sex år sedan jag lämnade föräldrahemmet är det första gången jag bor helt själv, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera friheten.
Plötsligt kan jag paradera min nakna lekamen genom lägenheten alla tider på dygnet (helst inte med persiennerna upphissade, vilket jag tidigt fick erfara), käka karra till middag och slippa hålla reda på vem som köpte diskmedel sist (det var jag). När jag somnar med fönstret på vid gavel är det bara jag som vaknar med en panikslagen harkrank i munnen.
Än kan jag inte riktigt tro att det är sant. Min generation ska vara tacksam över ett tredjehandskontrakt till en skokartong med en timmes pendlingsavstånd till jobbet. När jag i stället fick den första lägenheten jag sökte – något större än en skokartong, med lite mer ljusinsläpp – var jag övertygad om att det hela var ett avancerat lurendrejeri.
Men när inflyttningsdagen kom stod ett riktigt lägenhetshus på den angivna adressen, med en riktig nyckel som gick till en riktig etta som jag på riktigt kunde kliva in i och kalla för min.
Planerna för mina 19 kvadrat var storslagna. Bågnande bokhyllor med min egen diktatoriska ordning, omsorgsfullt utvald inredning, en mindre djungel i fönstret och ett hem i total harmoni.
Jag hann till köksstolarna på Ikea innan det första sammanbrottet kom. När jag och min medtvingade flyttgubbe till slut lämnade den blågula tortyrkammaren hade jag i omgångar bestämt mig för, och ångrat mig om, att strunta i köksstolar, köksbord, säng, sängkläder och fönsterlampa.
När det här skrivs är luften fortfarande tjock av den där irrationella ilskan som föds av att befinna sig i samma rum som omonterade Ikeamöbler. Under det dygn som gått sedan möblerna släpades in i lägenheten har jag hunnit med att:
- Skruva ihop två bord – ett lugnt och metodiskt och ett medelst våld (menar själv att jag lagade ett fabriksfel, även om möbeltillverkaren kan misstycka med anledning av slutresultatets skeva vinklar och spruckna ben)
- Besluta att min tänkta säng blir en madrass på golvet, eftersom sängbenen med tillhörande skruvar kan fara åt helvete.
- Överväga att borsta spindelväven från mitt gamla Tinderkonto och nätdejta mig till möbelbyggarhjälp.
- Inse att jag hellre lever i ett evigt kaos av kartonger, plankor och lösa skruvar än utsätter mitt ömtåliga psyke för Tinder igen.
- Dela säng – eller ja, obäddad madrass – med en bokhylla, ännu kvar i kartongen. Förvisso slog jag till på en 140-säng för att ha plats för fler än bara jag vid behov, men det var inte Billy jag tänkt mig som nattligt sällskap.
Jag skymtar inte golvet mer än i något hörn här och där, kan inte öppna ugnen och har bara tordats köpa en ynklig krukväxt för att testa mina fingrars grönhet. Men känslan av att ha något eget skulle jag kunna tänka mig att tappa upp på flaska och spara till någon av livets mörkare stunder. Den, och känslan av att spatsera omkring i födelsedagskostymen mitt på ljusa dagen. Med persiennerna fällda.