Det har varit en mycket besynnerlig vecka.
Varm luft strömmade in från Atlanten och gav oss vår över en natt. Vi har plaskat runt i en slaskig bölja som i det närmaste är unik för vår årstid.
SMHI rapporterade om nya väderrekord (de börjar bli många nu, eller hur): plus 9,7 grader i Jokkmokk. 8,7 i Pajala…
Många har njutit, medan andra har svurit över havererade skidspår.
Egentligen är jag en usel vintermänniska som i princip aldrig åker skidor, som inte suttit på en skoter sedan jag var liten och som hatar kyla.
Således är jag en person som brukar glädjas åt detta: när januari och februari inte bjuder på minus 28 grader.
Jag kan inte heller påstå att jag är speciellt miljömedveten. Visst, jag sopsorterar lite halvhjärtat men känner annars att dessa frågor är för stora, för högt ovanför mitt huvud och att det blir för svårt att koppla ihop larmrapporter med min egen lilla tillvaro.
Och varje gång det blir knas i vädret påminner någon om att det var exakt samma sak för 50 år sedan. Eller 150 år sedan. Allt går i cykler. Slappna av, grabben.
Men i måndags hände någonting i mig.
Jag besökte LTU för att intervjua Rikard Gebart. Han är professor och en av världens ledande experter på förnybar energi. Han har ägnat sitt yrkesliv åt att hitta nya och miljövänliga bränslen till våra bilar så att vi kan säga hejdå till bensin, diesel och flygfotogen.
Vi pratade mycket om det såklart, men samtalet kom även in på människan, detta märkliga djur.
Vi är ju i allra högsta grad en tänkande varelse, som både kan förutse faror och planera i förväg. Men vi är också en väldigt girig art vilket gör att just när det gäller miljöhotet envisas vi med att köra strutsen, att köra huvudet i sanden och intyga oss att faran inte finns.
Efter vårt samtal sa jag att vi kunde gå utomhus och ta bilder, för det var ju ändå så fint väder. Så där stod vi, jag och professorn: mitt i februari i vårkläder och allt var plötsligt på riktigt.
Man kan säga att strutsen försiktigt drog huvudet ovanför markytan och det var ingen behaglig känsla.
Jag tog mina bilder och tänkte på det professorn just hade sagt. Som att alla som verkligen kan ämnet förstår precis vad som händer. Alla som tonar ner miljöhotet är sådana som egentligen inte begriper ett smack.
När jag frågade honom om vad som händer om inte världens politiker agerar svarade han:
– Till slut blir det väl en konvultion som rättar till det hela. Men det kan bli så illa att det inte spelar någon roll, för det finns ingen civilisation kvar. Just nu verkar vi vara som lämlarna som springer utför stupet.
Jag tycker det här är svårt att skriva, för jag vill verkligen inte vara någon domedagsprofet som ropar högt om att jordens undergång är nära.
Men jag måste erkänna att jag blev rädd.