Maria sitter vid köksbordet med dagens tidning uppslagen. Mycket upprörd pekar hon på notisen om en en sjuårig flicka i Malmö som blivit indragen i ett buskage och fått byxorna neddragna av en grupp pojkar på sin skola. När skolan skulle göra en utredning ifrågasatte rektorn varför flickan haft läppstift och frågade henne om hon hade varit glad och dansat också före övergreppet.
– Det är fruktansvärt. Kvinnan och inte mannen får skulden vid våldtäkter. Här är det en sjuårig flicka som får skulden efter ett övergrepp! Jag blir så upprörd så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Historien upprepas hela tiden.
Maria blev våldtagen för 22 år sedan. Det förändrade hela hennes liv. Hon visar ett fotografi på sig själv från tiden före. Det är en vacker, uppklädd och glad kvinna som blickar emot oss. Hon ska ut och roa sig och ser härligt förväntansfull ut. Det kunde ha varit den kvällen när det ödesdigra hände.
– Jag älskade att gå ut och roa mig och att dansa. Det gjorde jag den där kvällen också. Jag hade stadigt sällskap men var ute ensam. När jag tog taxi hem stod en kille som hade bjudit upp mig till sista dansen utanför min port. Jag fick en obehaglig känsla men när han frågade om han fick komma in och låna telefonen och toaletten så lät jag honom göra det. Han våldtog mig i hallen och sedan stack han utan att knyta skosnörena.
Hon berättar om hunden som gömde sig under sängen.
– Jag fick ett agg till hunden för att den tillät det hemska att hända.
Nu är Maria omgiven av fem hundar. Hon är uppfödare av en ras. När hon går ut har hon hundar med sig.
– De här skulle aldrig tillåta att någon gav sig på mig, säger hon och berättar om hur bekanta som velat testa hundarnas reaktion har blivit bitna.
Morgonen efter våldtäkten gjorde hon slut med sin kille och sedan flyttade hon från sin lägenhet.
– Vi hade varit tillsammans länge och min kille förstod ingenting. Jag berättade inte vad som hade hänt förrän efter några veckor. Då tog han kontakt med vakterna på det ställe där jag hade varit den där kvällen och de berättade att de hade tagit av mannen som våldtog mig en kniv tidigare.
Marias före detta kille gick också till polisen. Själv gjorde hon inte det.
– Jag hade ju släppt in mannen i min lägenhet. Vad skulle polisen tro? säger hon.
Maria flyttade från sin hemstad till en annan stad. Efter en tid återförenades hon och hennes före detta kille och gifte sig, men äktenskapet höll bara ett år.
– Jag klarade inte av att ha sex och jag kunde inte gå ut på lokal. Vi hade känt varandra i tio år när allt sprack.
Maria flyttade tillbaka till hemstaden men ingenting blev sig likt. Hennes liv var helt förändrat. När hon läste tidningar sökte hon frenetiskt efter rapporter om övergrepp på kvinnor. Det var det enda hon såg.
– Jag blev manisk och klippte ut texter om våldtäkter, pedofiler och andra övergrepp.
Tillsammans med några andra kvinnor startade hon Kvinnojouren i staden. Hon har varit ordförande, jourkvinna och också hållit kurser.
– Jag vill hjälpa andra kvinnor och barn som far illa. En gång tog vi emot en treåring som hade blivit utsatt för ett övergrepp.
Maria berättar om sitt mansförakt och om hur män i hennes omgivning får klä skott för hennes ilska.
– De säger åt mig att de inte har gjort något. Jag svarar ”Nej, men ni har inte heller gjort något för att stoppa andra män från att begå övergrepp!”. Det är männens engagemang som behövs.
Hon har sedan ett antal år tillbaka en ny man.
– Han vet precis vad som har hänt mig och han är helt fantastisk. När det gäller sex så överlämnar han åt mig att ta initiativ.
När Maria blev våldtagen var hon nybliven mormor. Hon har en dotter och sex barnbarn mellan 22 och två år. Ett av barnbarnen har också blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp.
– Jag och hon har berättat allt för varandra och hon har fått allt mitt stöd.
Den nya partnern, barnbarnen och skogspromenader med hundarna är Marias stora glädjeämnen.
– Jag tänkte länge att allting var slut och att jag aldrig skulle kunna lita på någon igen. Glädjen försvann. Nu har den kommit tillbaka men jag är en annan person än den jag var tidigare och det är en stor sorg. Jag känner inte igen mig själv, säger hon.