Dioxin, kvicksilver och andra kemikalier. Faror för både människa och miljö. Rester av industrier som sedan länge slagit igen. Men deras arv jäser under ytan.
I Norrbotten finns det cirka 4 400 potentiellt förorenade områden. Ungefär en fjärdedel bedöms vara så intressanta att länsstyrelsen vill inventera för att se vilken risk det finns för människors hälsa och miljö. Redan nu finns 440 klassade områden. Och de tio värsta pekas ut i Svevias tidning På väg.
Orenat processvatten
Där finns till exempel före detta Karlshäll träsliperi i Luleå. Slipmassefabrikens verksamhet startades 1911-1912 och drevs fram till och med 1962. Under de sista tio åren användes fenylkvicksilveracetat och orenat processvatten släpptes ut i Notviken. Bottensedimenten innehåller därför kvicksilver.
Ala Lombolo i Kiruna är ett annat exempel, och ett speciellt besvärligt sådant dessutom. Sjön är kraftigt förorenad av kvicksilver och som kronan på det eländiga verket har försvaret dumpat ammunition i sjön, vilket gör en sanering komplicerad.
Andra verksamheter som pekas ut är gruvor och ståltillverkning. Problemområden som utövarna får ta hand om.
- Aitikgruvan vid Gällivare är den verksamhet som vi håller ögonen på mest. Det är dock Boliden som har ansvaret, säger Mats Aunes på länsstyrelsen i Norrbotten.
"Ingen utövare"
- När det till exempel gäller Karlshäll har staten tvingats gå in med pengar eftersom det inte finns någon utövare längre.
Han konstaterar att det tar tid att arbeta med förorenade områden. Det krävs undersökningar under lång tid, en kedja av åtgärder och sedan begäran om pengar av Naturvårdsverket. Och det finns många områden i Sverige som behöver åtgärdas.
Målet är att bli klar 2050
Det är Naturvårdsverket som pekat ut de tusentals möjligt förorenade områdena i Norrbotten. Hur många av dem som verkligen är förorenade är oklart. Det beror på att områdena tillhör branscher som har utpekats av verket, men det behöver inte betyda att de är förorenade.
- Vi vill givetvis undersöka så mycket som möjligt. Men vi måste börja med det vi vet om, säger Mats Aunes.
- Att komma tillrätta med problemen kommer att ta tid. Målet är att vi ska vara klara 2050. Om vi når fram återstår att se.