Kim Traumer, Kvikkjokk, på sjön Tarraure. Han är en av ortsborna som Ola Borin möter i sin vardag som stugvärd.
Ola Borin sitter i solskenet mot stuggaveln. Han är på plats igen som stugvärd i Tarrekaise, Kvikkjokk, där han tillbringat 28 vintrar sedan 1990. Det började av en slump när det uppstod en vakans här. Han hade inte något annat för sig och var nyfiken. Nu har det blivit (till) hans liv, åtminstone turistsäsongen vintertid.
– Jag fastnade här. Jag tycker det är väldigt trevligt. Omgivningen är helt magisk, säger han.
Här kan Ola göra skidturer i skogen. Han kan också lätt ta sig upp på kalfjället. Där tycker han att det är jättefint att vara. Men inte minst gillar han fisket.
– Att sitta vid sjön och pimpla är helt fantastiskt, säger Ola.
Gästerna är också en stor del av trivseln. De kommer för att fiska, jaga ripa eller för att åka skidor. Ola har suttit många kvällar och insupit historierna.
– En man hade vuxit upp i en kåta här i närheten. Han berättade att hans far kunde jojka i sömnen.
I Tarradalen har det alltid varit mest svenska gäster, till skillnad från Kungsleden där det är många utländska skidåkare eller hundspannåkare. Han uppskattar kontakten med ortsborna, särskilt samerna.Tarrekaise ligger inom Tuorpon sameby.
– Jag har suttit här förr i april-maj och tittat på rajd, säger han
Här har han också chans att se djur som lo och järv. I slutet av april kan även björnen visa sig.
Njunjesstugan där Kerstin Svehn är stugvärd. "Den här underbara fjällutsikten har jag inte hemma", säger hon.
Ola är inte den enda som funnit mening i livet som stugvärd på fjället. En likasinnad är Kerstin Svehn, 63, stugvärd i Njunjes som ligger knappa milen nedströms Tarrekaisestugan. Där har hon sitt krypin. Hon välkomnar sina gäster på farstutrappen med varm saft i rostfri tillbringare.
– Här får man verkligen uppskattning. Gästerna uppskattar att jag gör det lilla extra. Har jag bakat en sockerkaka blir de glada även om den inte är så lyckad.
Vinterleden mellan Njunjes och Tarrakaise, vid utloppet från sjön Tarraure.
Även för Kerstin är mötet med människorna värdefullt trots att hon fick en brutal start på sin karriär som stugvärd. Hon gjorde premiär i Abiskojaure 2008. Det var en stor stuga med ständig överbeläggning. Efter långa arbetsdagar fick hon ibland stiga upp på natten för att ordna sängplats åt senkomna gäster. Hon fick också uppmana gästerna till deras dagliga sysslor med att hämta vatten och ved. En del gäster kunde vara besvärliga.
– Det kom två arga utländska turister. De hade gått den steniga vandringsleden från Abisko med shoppingväskor på hjul eftersom de hade läst att leden var bra. Jag fick övertyga dem om att vända tillbaka (eftersom leden blev svårare längre fram), säger Kerstin.
Den tuffa erfarenheten avskräckte henne inte från att vara stugvärd igen. Men nästa gång såg hon till att söka till den minst besökta stugan i fjällvärlden och hamnade i Anaris, Jämtland. Och sen var hon fast. Nu är det nionde gången hon är stugvärd och det är nog inte den sista.
– Jag vill jobba i Tarrekaisestugan nästa gång. Där finns det lite mera folk. Det ska vara lagom med folk, säger Kerstin.
Ett kulturspår från gruvepoken vid Tarrekaise.
Åter till Ola i Tarrekaise. Sommartid brukar han arbeta med att inventera skog. Men för honom är jobbet som stugvärd inget jobb, åtminstone inte i Tarrekaise.
– Det har gett väldigt mycket. Många kompisar är avundsjuka. Jag sover mycket. Jag kan egentligen göra precis som jag vill. Här finns inga tider att passa.