Norge har länge legat i framkant när det gäller psykiatrisk vård för den samiska befolkningen. Bakgrunden är en självmordsvåg bland unga samer i Karasjok på 80-talet. Den ledde till att man började söka möjligheter att erbjuda vård anpassad till samisk kultur.
Senare startades Samisk nasjonal kompetansetjeneste, Sanks, i Karasjok – en specialklinik med uppdrag att arbeta för samers psykiska hälsa. Kliniken tillhör Finnmarkssjukhuset och är i likhet med annan specialistvård i Norge ett statligt ansvar.
Ett motsvarande samiskt hälsocenter har länge efterlysts på svensk sida och så gott som samtliga Sametingspartier drev frågan i senaste valrörelsen.
En etablering har uteblivit men nu har Region Norrbotten tecknat ett avtal som gör det möjligt för samer från länet att få vård vid Sanks, på plats i Norge men också digitalt.
Petter Stoor är psykolog och forskare vid Umeå universitet, med urfolkshälsa som specialområde. Han ser avtalet som ett stort framsteg, även om han tycker att mer behöver göras i framtiden.
– Mycket annat inom psykiatrin går mot att erbjuda tjänsterna så nära patienten som möjligt. Sanks ligger ju per definition långt bort, så det kan inte vara en slutlig lösning på problematiken. För det är inte fråga om likvärdig vård ifall du måste resa 50 eller 100 mil, säger Petter Stoor, som själv har rötterna i Kiruna och Laevas sameby.
I Norrbotten finns sedan tidigare Jokkmokks hälsocentral som en samisk resursenhet i primärvården. Vid Sanks handlar det om sjukhusvård på psykiatrisk specialistnivå, där all vårdpersonal har kompetens kring samisk kultur. Många talar samiska och terapin anpassas efter samiska seder och värderingar där språket, naturen och familjen är viktiga ämnen. Samtalen kan till exempel ske vid en lägereld ute i naturen.
Studier visar att många svenska samer oroar sig för sin psykosociala situation. Inte minst gäller det unga renskötare där var tredje sagt sig ha allvarligt övervägt eller haft planer på att ta sitt liv.
Vilka är orsakerna?
– Det viktigaste tror jag är allt det som i slutänden innebär en ekonomisk press, som konkurrerande markanvändning och rovdjurstryck. Bland män finns sådant som att man inte vill fråga om hjälp, eller att man inte bygger nätverk på samma sätt som kvinnor, säger Petter Stoor.
Oron för framtiden finns speciellt bland de yngre.
– De som fortsätter inom rennäringen tills de är 45–50 år är ju så att säga de som klarat sig kvar och då kan man tänka sig att pressen minskar och det psykiska måendet förbättras. Det är svårare för de yngre som inte hunnit etablera sig och kanske inte skaffat familj och fått det nätverk som rennäringen egentligen kräver.
Petter Stoor ser en fara för ökande problem med psykisk ohälsa.
– Det finns en risk att det eskalerar, med tanke på vindkraftsutbyggnad, gruvor och annat. Det är också jättecentralt för många renskötare hur skogsbruket bedrivs, det avgör ju om det finns bete för renarna eller inte.
Hälsoläget bland renskötare i Norge är bättre och inger hopp, enligt Petter Stoor.
– Där är det inte en överdödlighet på samma sätt bland de renskötande männen. Det visar att renskötseln inte är dömd till att vara särskilt utsatt. Det handlar antagligen mera om de stora strukturerna och samhället runt ikring, om att renskötseln stått lite starkare i Norge.