Det börjar för några år sedan med kärlek och ett spännande förhållande. När förhållandet faller sönder blir det också början på en lång ond dröm som fortfarande pågår.
Det berättar Stina, som egentligen heter något annat, under intervjun i ett konferensrum någonstans i Norrbotten.
Hon säger att hon vill berätta. Kanske för att på det sättet få fart på myndigheterna. Kanske för att hjälpa andra.
Men visst, hon är rädd. Det är ingenting hon kan dölja.
Rädd för att den förra pojkvännen ska ge sig på henne och familjen. Rädd för att han ska angripa hennes kompisar.
Det är han kapabel till, förklarar hon under samtalet i det karga kontorslandskapet.
En dag, för en dryg månad sedan, kräver han att hon ska lämna lägenheten. Det sker efter att hon larmat polisen när den förra pojkvännen slagit sönder en dörr i bostaden och hotat henne.
– Han struntade i om jag och flickan fick sova i bilen, sa han. Det var bara att packa en väska och fara. Han sa att vi inte hade något där att göra, säger Stina med låg stämma.
Då har hon fått beskedet att han har rätt till det, av polispatrullen som dyker upp efter att hon larmat.
– "Enligt sambolagen har han rätt att vara här", sa de. De ringde till sitt vakthavande befäl och kollade reglerna. För de var lite osäkra själva, säger Stinas pappa som finns med under intervjun.
Han har sedan tillvaron landade i ett stort svart hål arbetat intensivt för att dottern ska få tillbaka sin lägenhet, och sitt liv.
Där står de i dag, och hennes fråga till samhället är självklar:
Hur kan det komma sig att den förra pojkvännen kan ta över hyreslägenheten utan att samhället ingriper?
En bostad som är skriven på henne på grund av hans historik. Det är också via sin familj som Stina lyckats få en lägenhet. Om förhållandet tar slut ska hon i varje fall ha någonstans att bo.
Det är i alla fall tanken när lägenhetskontraktet undertecknas.
Men några svar har hon inte fått, trots upprepade kontakter med polisen och socialförvaltningen i den aktuella kommunen.
Stina och hennes familj har med andra ord stångat sin panna blodig för att lösa problemet.
En möjlighet att avhysa ockupanten är via Kronofogdemyndigheten, har de fått veta. Men vad de har förstått kostar denna väg till en lösning på problemet pengar. Det kan också bli en utdragen process.
I dag känner sig Stina uppgiven. Hon tycker att samhället sviker.
– Polisen har inte hjälpt oss över huvud taget. Inte alls. Socialen hjälpte inte heller innan vi ringde till chefen. Då kontaktade de mig, och då fick jag komma dit dagen efter. Men det var efter att jag polisanmält honom och det blev en orosanmälan. Så det mötet var kring min dotter.
Hon har ingen förståelse för att situationen ser ut som den gör i dag.
Under de år de bott i lägenheten som han nu tagit i besittning är det Stina som sett till att familjen gjort rätt för sig.
– Det är jag som har betalat allting, alla räkningar och maten.
Nu är hon rädd för att hon drar på sig stora skulder på grund av den förra pojkvännen.
Vid ett samtal med en handläggare på socialförvaltningen får hon nästa käftsmäll.
– Hon på socialen frågade mig om jag hade lärt mig något av det här, att jag kanske ska välja en bättre kille nästan gång, säger Stina.
– Mitt i det här, när det pågår som värst, säger hon det. Innan de ens har satt in någon hjälp, säger pappan.