De kallar sig skämtsamt för digitala nomader, och syftar givetvis på samernas gamla livsstil. Jean-Baptiste Lopez och Estelle Petiot är båda från Frankrike. Deras resvägar korsades för i Djibouti i östra Afrika för åtta år sen. De första de gjorde var att resa till Argentina i över en månad.
– Det var ett bra sätt att lära känna varandra. Efter de visste vi att vi matchar och kan leva ihop, säger Jean-Baptiste Lopez.
Sedan dess har de rest jorden runt tillsammans. När pandemin startade har de dock köpt bil och åker nu runt i Europa. Just nu är de i Narvik för att återigen återvända till Norrbotten, då en natt är inbokat på ishotellet i Jukkasjärvi.
– Vi älskar snön och den dämpade tystnaden den ger, säger Jean-Baptiste Lopez.
Han och Estelle byter boende minst en gång i månaden. Ibland bor de i en stad, för att sen byta till en by. Eftersom de älskar kontrasterna byter de boende så fort de känner att vardagen blivit till en rutin, berättar dem.
– Vi hatar rutiner och när vi känner att det börjar bli rutin reser vi vidare. Vi lever för oss själva och gör exakt det vi vill göra, säger Estelle Petiot.
Vad är det med Norrbotten ni gillar?
– Vi gillar snön, kylan, landskapet och ljuset på vintern och norrskenet och människorna är väldigt snälla. Vi är väldigt glada när vi får träffa ortsbor som väldigt gärna berättar om sina erfarenheter och liv. Vi har varit många år i varmare länder och just nu gillar vi snö framför heta klimat. Men vi har bara planer för en månad framåt, berättar Estelle Petiot.
Några skulle säga att barn är meningen med livet, hur ser ni på det?
– Det är inte så vi ser livet. Livet är för oss själva och vi gillar att upptäcka världen. Vi gör inga planer, utan lever för dagen. Vi gör vad vi vill göra varje dag. Vi ser ingen poäng med att få barn. Det finns tillräckligt med barn i världen, säger Jean-Baptiste Lopez.
Båda anser att de lever ett bättre liv än sina vänner och berättar att många av de som är kvar i Frankrike avundas deras livsstil. Jean-Baptiste berättar att många säger att de vill göra samma sak, men att det stannar vid ord. För många är fast vid deras vanliga liv med barn och fast jobb.
Saknar ni inte ett hem?
– Man kan inte sakna något man inte har. Mitt hem är mina saker. Varje gång vi anländer i ett nytt hem, tar vi fram våra grejjer som ryms i bilen. Jag tar fram min spikmatta och Jean-Baptiste sin kamera. När vi stänger väskorna är vi inte hemma längre, ler Estelle Petiot.
När längtan till deras familjer och den franska maten blir för stor reser de till Frankrike. Men efter en månad eller så känner de sig uttråkade igen och då stänger de sina resväskor igen. Antingen för något fotouppdrag eller i Estelles fall, farmaceut-jobb, eller för att fortsätta resan. Några av favoritminnena är Argentinas galna natur, när de var vilse i Japan och Yemens fantastiska kultur, natur och människor.
– När jag började visste jag inte om jag skulle gilla det. Nu har det gått 12 år och vi gillar det. Någon dag kanske vi vill bosätta oss någonstans men som det känns nu fortsätter vi leva som vi gör, säger Estelle Petiot.