Det är varmt. Jättevarmt. Och det är fuktigt. Jättefuktigt.
Grönskan tränger inpå båten som glider fram över den spegelblanka Tarraälven som överallt förgrenar sig i kanaler som leder in i labyrinter till dolda laguner. Det enda som skiljer det från en expedition in i Amazonas regnskog är det helt klara vattnet. Där nere ser man allt som rör sig.
Kvikkjokksbon Björn Sarstad stänger av motorn på båten och det blir helt tyst.
– Det här området blir mer och mer bortglömt, säger han.
Till skillnad från de stora turistmagneterna norrut runt Saltoluokta, Abisko och Kebnekaise så är det betydligt färre som hittar hit, trots att Kvikkjokk är en klassisk utgångspunkt för vandrare med en fjällstation från 1928.
Björn Sarstad känner igen de flesta han kör genom deltat in mot fjällvärlden.
– Turister som hittar det här stannar här.
En sandbank dyker upp i älven. En familj har slagit sig ner för en dag på stranden med parasoll, solstolar, kylväska, hinkar och spadar. Samtidigt reser sig det snöklädda Tarrekaisemassivet i bakgrunden.
Dansken Jens Rasmussen håller ihop familjen inför vandringen in mot Padjelanta. För trots att svenska trupper både 1643 och 1657 plundrade hemstaden Kolding nära den tyska gränsen så är allt glömt denna vackra dag. Till och med det faktum att svenskarna även förde pesten med sig till invånarna är som bortblåst.
– Vi älskar Sverige, avslöjar frun Githa O Gregersen.
Tarraälvens klara vatten slår också Koldingåns mindre klara vatten. Familjen är utmattad efter den nyss avslutade vistelsen i Stockholms skärgård. Öarna och skärgårdsbåtarna var så överfulla, vattenskotrarna så många och trängseln så stor att semestern var på väg att bli outhärdlig. Skillnaden kunde inte bli större när de anlände till Kvikkjokk för en tur till Staloluokta.
Även Jens Rasmussen är en återvändare. Men sist han gick i området var 1987.
Sonen Thor gör sig redo med ryggsäcken. Nästa stopp blir stugan i Njunjes.
Någonstans på en av Tarradalens otaliga myrar står företagarprofilen Stig Isaksson från Jokkmokk. Runt honom är det så mycket hjortron att det lyser. Att fylla hinkarna ser inte ut att bli ett problem.
– Det har inte varit så här mycket bär på nästan tio år. Men sådär är det ju, vissa år är det ingenting, andra år massor.
Men den danska familjen har inte tid att stanna och plocka. Efter en kort ölpaus, pappa Jens har uppenbarligen ett förråd i sin stora ryggsäck, drar de vidare i värmen. Efter lunch blir hettan ännu mer tryckande. Och ju längre in i dalen de kommer, desto tätare bli vegetationen. Stigen blir svår att hitta. Innan STF-stugan i Njunjes dyker upp måste en djungel av höga ormbunkar och blommor passeras. Det är inte konstigt att Carl von Linné valde området som utgångspunkt när han undersökte den svenska fjällfloran 1732. Enligt hans dagbok kunde han lika gärna varit i Asien eller Afrika eftersom de många arterna var för honom helt okända.
Stugvärden Elsa Peinerud har lätt ångest när hon vaknar. Hon ska avsluta sina fem veckor i Njunjes och åka hem till arbetet i ett analyslaboratorium i Stockholm. Hon måste dessutom ta tag i stugans bokföring, ett projekt som hon skjutit på hela sommaren.
– Nej, det känns inte skönt. Det är som man inte vill åka hem riktigt.
Dessutom har vädret vänt, från en iskall och blåsig sommar till riktig värme. Och med den kommer besökarna. Lena Holmstrand och Kjell Carlén från Tyresö har kastat kläderna utanför tältet som de slagit upp vid forsen. Den långa vandringen genom Padjelanta började med morgontemperaturer på fyra grader, nu är hettan i tältet outhärdlig.
Framför sig har den gröna muren. Norrbottens Amazonas. Innan de åter når ut ur väglöst land.