Silja Kumpula, 87 år, Luleå:
Det finns scener jag aldrig glömmer från kriget. Som när två tyska soldater kom till vår gård i Niesa på finska sidan ungefär vid Pajala och bad om att få mat. Mamma hade just varit och mjölkat i ladugården så de fick sig en stor kopp varm mjölk var. Jag avskydde varm mjölk och tyckte det var underligt de satt där på farstukvisten och njöt. Vi hade många tyskar hos oss under kriget för vår gård valdes ut som placering av soldaternas hästar. Jag minns inte hur många de var men pappa blev liksom ansvarig för att se till att hästarna hade det bra. Mina tre bröder skickades alla ut i kriget. Jag minns när de kom hem igen. En med amputerat ben, en med splitter från minor på ena sidan huvudet och en med skadad arm. Pappa röjde minor i diken och runt omkring i byn efter kriget var slut. Jag minns när man frågade "När kommer pappa hem ikväll?" och mamma sa "Jag vet inte. Vi kan inte veta ens om han kommer hem över huvud taget". Det var förfärligt.
Och när vi fann en nedgrävd tysk soldats ena fot sticka upp blev jag alldeles iskall. Det var en förfärlig syn. De hade väl begravt honom snabbt bara där i slänten ned mot älven och råkat lämna ena foten ovan jord. Jag kan fortfarande inte gå förbi den platsen utan att rysa.
Under en av krigssomrarna ansågs läget vara för farligt så jag och mina två systrar fick lämna byn tillsammans med runt tio-femton andra barn. Vi gick längs vägarna men fick strikta tillsägelser om att gömma oss i skogen så fort vi hörde minsta motorljus. Jag var tio år då och ville inte allas gömma mig för det var så sällan man såg bilar på den där tiden.
Väl framme vid älven sattes vi på en pråm av något slag, kom över till finska sidan och hämtades upp med häst och vagn för att skjutsas till Sattajärvi skola där de avlusade oss. Min ena syster skickades sedan till Kaunisvaara där vi hade en storasyster som gift sig, vi andra två hamnade hos vår andra syster Vilma som också gift sig med en svensk men hamnat i Pajala.
Den sommaren blev märklig. Man saknade mamma och pappa fick inte leka så mycket och var tvungen ro över tyska soldater över älven. Tänk dig! Jag var bara tio år och skulle ro över två, stora, tyska karlar. Huvva, det var hemskt.
Nog var det skönt komma hem till mamma igen.