Johannes Marainen var den förste att hissa den samiska flaggan, dagen efter att beslutet klubbats 1986.
Den samiska nationaldagen, 6 februari, instiftades först 1992 och firades första gången året efter. Men grunden för dagen hade lagts långt innan. På Nordiska samerådets möte i Åre 1986 klubbades den blårödgula samiska flaggan. I ordförandeklubban höll Johannes Marainen. I norsk, finsk, dansk och även fransk press uppmärksammades händelsen. I Sverige omnämndes saken inte alls.
– Då kan man väl säga att vi talade för döva öron. Vi fattade beslut och hade våra årliga möten, men det var ingenting som fick någon påverkan utanför det samiska samhället, egentligen ingen påverkan alls, säger Marainen, som idag hunnit passera 80.
Johannes Marainen, som flyttade till Göteborg från Kiruna som barn för att läsa på realskola, påbörjade sitt engagemang i de samiska frågorna efter att själv ha återupptäckt sin samiska identitet i vuxen ålder. Snart satt han som ordförande i Nordiska samerådet.
– Nu är skillnaden enorm, när det samiska tas upp är det på allvar och det är ett enormt framsteg. På sätt och vis är det nästan overkligt med tanke på att det har hänt ganska mycket på kort tid.
Dels tror han att det beror på att samer fått gehör för sina rättigheter internationellt. FN har återkommande kritiserat Sverige för hur landet hanterar sitt urfolks rättigheter.
– Även om jag tycker att Sverige inte alltid tar till sig sånt som påpekas i FN om samerna, så har det ändå betytt väldigt mycket.
Den 26 november 2018 tilldelas Linnea Axelssons epos Ædnan Augustpriset. Och 2020 gick det prestigefulla litteraturpriset till Elin Anna Labba för boken Herrarna satte oss hit, som ger en röst åt de samer som tvångsförflyttades från Karesuando med början 1919. En bok som bygger på Johannes Marainens släktforskning.
2020 var Elin Anna Labba näst i tur att prisas för boken Herrarna satte oss hit.
Åsa Larsson Blind, 40, är idag ordförande i Svenska Samernas Riksförbund som företräder 44 av Sveriges 51 samebyar och 16 av sameföreningarna. Hon är en av dem som arbetat nära med Girjasprocessen och också en av dem som efter domen fört dialog med olika departement för att få till verklig skillnad sedan rättsläget klargjorts.
När Högsta Domstolen förkunnade domen i Girjasmålet hade mer än tio år passerat sedan samebyn med SSR i ryggen tog frågan till domstol. Den 23 januari kom kvittot på det som samebyn redan visste – de hade rätten till jakten och fisket genom urminnes hävd.
– Själva idén var att vi stämmer en gång och för att sätta ner foten. För att få svart på vitt att så här ser rättsläget ut och då kan en förändring komma. Då har vi tagit för givet att Sveriges regering och riksdag ska ta hänsyn till en prejudicerande dom från HD, något som är en grund i en rättstat.
Men Åsa Larsson Blind är orolig att den hänsynen inte ska tas.
– Känslan från många byar nu är att man vill tona ner betydelsen av Girjasdomen. Att man vill göra en minimitolkning av de förändringar som vi anser behöver göras.
Till exempel att det ska avgränsas till upplåtelseparagrafen i rennäringslagen, en lag som nu regeringen lovat att utreda. Men Åsa Larsson Blind menar att Girjasdomen kan få inverka på sektorslagstiftning som skogsvårdslagen och minerallagen.
– Så jag menar att man kan inte begränsa domen till enbart rennäringslagen, som i allt väsentligt bara reglerar samebyns interna arbete, när man gör den här juridiska analysen. Utan man måste se vad det här får konsekvenser för annan lagstiftning.
Åsa Larsson Blind är idag ordförande för Svenska samernas riksförbund, men har även lång erfarenhet av att arbeta internationellt med urfolksfrågor.
2016, samma år som Ann-Helén Laestadius tilldelas Augustpriset för barnboken Tio över ett, gick filmen Sameblod upp på bio. En film som skulle komma att unisont hyllas för sin skildring av ett svart kapitel i samisk och svensk historia, men från början var intresset svalt från biograferna i södra delarna av landet. Filmen kunde väl inte vara av intresse för de som bodde söderöver?
– Men där fick man allt eftersom ändra sig. Reaktionen från publiken blev ju: "Varför har vi inte vetat om det här? Det är en del av den svenska historien som många svenskar aldrig vetat om." Tittar vi på "Herrarna satte oss hit" lyfter den en otroligt viktig del av den svenska historien som många inte heller vetat något om. Har man inte ens vetat att det hänt kan man inte heller tycka att något är fel.
Amanda Kernell skrev både manus och regisserade filmen Sameblod som kom att få enorm uppmärksamhet även utanför Sveriges gränser. Filmen tilldelades tre guldbagggar, bland annat publikpriset, 2018.
För Åsa Larsson Blind är nationaldagen en tid att vila från den samiska kampen.
– Det är en markering att vi samer är ett folk över fyra landsgränser, att vi har vår gemensamma kultur och att vi står samlade. Ibland behöver vi backa tillbaka och hämta kraft i att vi står samlat som ett folk. Man kan reflektera över att det går långsamt, men att vi tar små steg framåt. Som urfolksdeklarationen, Girjasdomen och de fantastiska bedrifter som våra kulturprofiler står för, säger hon.
– Vi kämpar fortfarande på den nivån att våra barn ska få lära sig sitt språk i skolan, vi är fortfarande på den nivån att samebyarna ska få grundläggande information i rätt tid och ha möjlighet att göra sin röst hörd i etableringar som hotar att utplåna halva samebyn. Vi är där rent praktiskt, även om vi har de här segrarna.
Den samiska ungdomsorganisationen Sáminuorra leds av Sanna Vannar, 25, som på den senaste Jokkmokks marknad överraskade världspressen med att ha bjudit in Greta Thunberg som gäst. För en kort stund riktades världens och miljörörelsens blickar mot Jokkmokk
– Jag vill inte sätta press på att det bara är en människa (som Thunberg) som gör skillnad, utan det är många tillsammans som gör skillnad.
Sanna Vannar, ordförande i Sáminourra.
Hon säger, att även om det finns mer uppmärksamhet på samiska frågor, så är det långt ifrån tillräckligt.
– Visst jag kan se att det hämt mycket som är bra, men samtidigt känns det som att vi får mindre och mindre tid att spela på. Skogarna huggs ner, klimatförändringarna är ett faktum och det känns fortfarande som att det går för sakta. Det krävs så mycket mer för att jag ska kunna se verkliga förändringar, säger Sanna Vannar.
För Vannar, född och uppvuxen i Jokkmokk, har den samiska nationaldagen alltid sammanfallit med Jokkmokks marknad och inneburit en rolig höjdpunkt där samer samlas för att fira.
– Det är viktigt att vi har vår egen dag där vi kan uppmärksamma oss själva. I år blir det lite annorlunda. Jag har inte riktigt funderat ut hur man ska fira den här dagen i år. Det blir inte den här mysiga stämningen med jättemycket folk som samlas, säger Sanna Vannar.