Jag vet att det inte är synd om mig, inte jämförelsevis. Alla – och för en gångs skull betyder det ordet nästan bokstavligt alla – får just nu bittert sörpla i sig den här cocktailen av besvikelser, oro och stundvis panik. Jag har åtminstone hälsan, internet finns och det jobb som för ett tag slutat ringa står inte för min huvudsakliga inkomst.
Samtidigt förvånade jag mig själv med hur hårt jag tog pandemin. Någon gång i mitten av mars kollapsade jag helt. Grät i flera timmar, i våg efter våg, på det där snoransiktiga barnsättet jag trodde jag lagt till handlingarna typ 1997. Det behövde nog komma ut, jag har det bättre nu, men i alla fall. Att jag skulle visa mig vara så känslig för världsläget.
Just nu är väl jag, precis som resten av världen, alldeles för mycket mitt i eländet för att det egentligen ska gå att dra några slutsatser om vad som hänt. Men ett utkast till en teori:
Så länge har jag varit oroad för desinformation, och jag har alltid tänkt att det bästa botemedlet är just information. Oräkneliga gånger per dag googlar jag mig lugn: hur många månar har Jupiter, hur är det egentligen med de där cancerklinikerna i Mexiko, vad är plattjordare. Men nu är det i stället själva mängden information – även sann eller pålitlig sådan – som blivit direkt ohanterlig. Med så många drabbade länder som provar olika åtgärder världen över, så många mediehus och så många vanliga människor som känner sig nödgade att kommentera coronaviruset på samma sätt som de brukar kommentera det mesta i sina sociala medier, blir informationsflödet fullständigt ohanterligt. Vitt skilda smittskyddsåtgärder går att försvara med hjälp av minst en mer eller mindre trovärdig källa – från igensvetsade dörrar och stängda gränser till, i andra änden, idogt bastubadande och vodkadrickande mot viruset. För första gången har jag stött på en kris där ingen googling kan lugna mig, för också sökmotorerna bidrar med ett ohanterligt flöde av motstridiga uppgifter.
Just nu provar jag därför en ny rutin – en sorts digital distansering att lägga till den sociala diton. Jag begränsar mig till tre huvudsakliga källor för coronafakta: Johns Hopkins-universitetets globala statistik, min regions dagliga pressmeddelanden och myndigheternas presskonferens klockan 14. I möjligaste mån låter jag bli att öppna nyhetsflashar i mobilen, och så fort c-ordet dyker upp på Facebook, Instagram eller Twitter tittar jag bort.
Jag borde kanske vara orolig att jag går miste om något avgörande på det viset, men det är så många delar av livet som känns mörka just nu att jag inte orkar katastroftänka. Fastän jag alltid trott mig vara svartsynt måste jag just nu utgå ifrån att vi alla – eller åtminstone tillräckligt många av oss – gör vad vi kan för att minska spridningen, begriper allvaret och följer de regler som gäller där vi är. Och gör de inte det vet jag inte vad mina hastigt framgooglade två cent ska kunna göra för att åtgärda det. I brist på den där fällstolen i farfars jämtländska hemby är hoppet åtminstone för mig en nödvändig överlevnadsstrategi. Det, och att utanför det där lägenhetsfönstret i södern som jag lyfter blicken mot då och då syns det små gröna blad på träden om jag kisar.