Nicke Nordmark är NSD:s relationscoach, hans kontaktuppgifter finns i faktarutan.
Hej!
Hur gör man i ett förhållande där den ena är frisk och den andra är sjuk och den friske inte alls har nån empati eller förståelse för den andras sjukdom och allehanda problem det medför?!
Vi är ett par som varit tillsammans länge och har flera vuxna barn och en drös med barnbarn. Vi är runt 60 bägge två och har några år kvar till pensioneringen, den sjuke lär inte kunna jobba alls så länge som det var tänkt. Sjukdomen sätter käppar i hjulet och försvårar hela livet, både fysiskt och psykiskt. Det är tungt att inte kunna göra det man vill och tycker om, inte jobba, inte umgås med släkt och vänner som man vill, inte resa, inte kunna pyssla med sina fritidsintressen, inte träna vilket var väldigt viktigt förr, inte ens köra bil, ha en dålig ekonomi dessutom och en partner som hela tiden är irriterad för att man inte gör det man ska.
Som sjuk gör man det man kan och orkar, men när det inte räcker?! Som sjuk förstår man att man måste spara på sina krafter, att man efter ett läkarbesök t ex kan bli liggande i flera dagar för att man är helt slut. Men när den andre inte förstår det? Som sjuk förstår man att man måste sänka kraven, hemmet kan inte vara skinande blankt, trerätters middagar som förr med mera när man har fullt upp med att orka ta hand om en själv. Att då hela tiden få höra hur lat man är som väljer sina sysslor är tungt och fruktansvärt jobbigt. Och så orättvist! Kan partnern vara deprimerad som är så helt utan empati eller är det en diagnos som orsakar det hela?
Anonym
Svar:
Hej!
Tack för ditt mejl som jag tycker beskriver en obalanserad och ogin relation. Det är väldigt svårt att få någon annan att förändra sig om hen inte vill, så jag tänker utgå från att det är du som vill ha förändring och försöka ge några goda råd.
För det första måste jag fråga om du berättat för din partner vad som inte alls känns bra? Jag tänker att du försökt berätta att du på grund av sjukdomen inte orkar samma saker, och läser ju att du blivit ifrågasatt. Men jag menar om du berättat hur det känns för dig? Om du gör det, hur blir du bemött? Om du berättar att du blir ledsen och frustrerad över att du inte känner din partners empati utan tvärtom, hur reagerar partnern? Om hen reagerar med att försvara sig eller försöka förklara att du har fel, så behöver du markera tydligt.
Du har rätt till dina känslor och din upplevelse, du har rätt att uttrycka att du är ledsen och känner dig orättvist behandlad och få förståelse för det. Du har inte valt att bli sjuk och du behöver annat i livet nu än du behövde förr. Jag skulle vilja att du skrev ned vad du känner att du allra mest behöver i livet för att må så bra du kan och sen säga det till din partner. Är det förståelse? Det kan din partner ge om hen vill. Då handlar det om att sluta ifrågasätta och istället visa och berätta att hen förstår dina behov och dina känslor. Behöver du ha roligt på andra sätt tillsammans med din partner? Försök uttrycka det så tydligt du kan och begär att bli lyssnad på. Finns det några olika praktiska saker du återkommande vill ha hjälp med? Berätta vilka det är och vad det skulle betyda för dig att få just den hjälpen.
Det finns också en svår diskussion jag tror ni behöver ha. Den handlar om vad din partner behöver och vill ha i livet, som du kanske inte längre kan vara en del av. Hen vill kanske fortfarande kunna resa, träffa vänner mm som du inte riktigt orkar, men jag tror det vore bra om din partner kunde fortsätta göra det på egen hand eller med andra. Om hen inte får sitt behov av ha roligt och känna frihet så finns det risk att hen bara blir mer och mer frustrerad. Det är en stor omställning i livet för er båda och ni behöver kunna prata om det på ett varsamt och ärligt sätt där ni båda försöker ge varandra det ni kan, men också får era respektive behov så tillgodosedda det går. Det kommer kräva mycket förändring och mod från er båda, men det kan förhoppningsvis vara värt det.
Alltså, ni behöver berätta vilka behov ni har nu, som ändrats, och vädja om hjälp att få dem tillgodosedda, och även berätta vilka behov ni alltid haft som fortfarande behöver få tillgodoses. Det kan ju handla om närhet, förståelse, trygghet och få känna sig sedd och hörd och respekterad. Förhoppningsvis kan ni mötas på ett nytt sätt och vilja skapa så mycket generositet ni kan för varandra.