Det var fredagen den 13 mars för två år sedan som Marcus klass hade friluftsdag på Ormberget. Pappa Stefan var med under några timmar, när han sedan skulle tillbaka till jobbet så frågade han om han skulle ta med sig bobben hem igen, men Marcus och hans kompis ville tillsammans ta ett sista åk i backen.
– De kör tillsammans nedför backen, kör över en vall och gör sedan en luftfärd. Till slut landar Marcus på bobben, och kompisen kommer strax därefter och landar på honom, berättar mamma Anna Karlsson.
Kraschen tog illa. Klasskompisarna förstod direkt att Marcus skadat sig rejält och springer efter fröken som genast ringer pappa Stefan och berättar vad som har hänt.
– Marcus brukar inte gråta, men när Stefan kom tillbaka satt han böjd som en liten ostkrok och kved. Han hade väldigt ont, berättar Anna.
Stefan tog sonen till jourcentralen och sedan vidare till Sunderby sjukhus. Väl där följde en lång väntan.
– Väl på sjukhuset så skrek inte Marcus, så det var ingen som trodde att han var så svårt skadad. Därför fick han vänta i sju-åtta timmar innan någon läkare hade tid att titta på honom. Och när vi till slut fick träffa en läkare så menade han att vi kunde åka hem igen och bara ge Marcus några alvedon, han hade ju inte ens något blåmärke. Men jag stod på mig. Marcus hade rejält ont och jag kände på mig att något var fel. Han hade blod i urinen och jag ville att de skulle röntga honom. Läkaren såg ingen fara i det. Tvärtom menade han på att det lätt blir blod i urinen om man stöter till litegrann. Men jag gav mig inte så och tur var ju det. För när Marcus till slut skickades till röntgen blev det fart på dem, berättar Anna.
Röntgenbilderna avslöjade att Marcus var svårt skadad. Han hade drabbats av en dubbelruptur på njuren som gått i två delar. Även urinledaren gick i två delar.
Dagen därpå flög Marcus och Anna till Uppsala, och väl där gick det snabbt. Marcus opererades och både njuren och urinledaren fixades till.
– En barnnjure opererar man den har en fantastisk läkningsförmåga. Om han hade varit vuxen hade man plockat bort den direkt. Han har ärrvävnad och den kommer aldrig att vara 100-procentig men eftersom han har en till njure som är fullt frisk och som fungerar fullt ut så gör det ingenting. I dag har han vissa restriktioner, han får exempelvis inte spela ishockey eller ägna sig åt karate eller andra sporter som innebär risker för hårda stötar, men i övrigt kan han leva ungefär som vanligt, berättar Anna.
Även om det var en jobbig tid med mycket smärta så menar Anna att det ändå gick relativt fort att få perspektiv på tillvaron.
– Vi tyckte synd om oss själva när det hänt, och Marcus hade väldigt ont. Men samtidigt som Marcus låg inne så kom in så kom en kille med oförklarliga blåmärken. Det visade sig vara en obotlig blodsjukdom och den lilla killen klarade sig inte. Och i det perspektivet, en njure mot ett liv, kändes det ändå som att vi skulle klara oss igenom det här. Jag minns att jag gick in på vårt rum igen och sa att ”nu rycker vi upp oss, du har en skadad njure, men du överlever. Men här ligger det en annan liten kille som inte går att rädda”. Men visst var det jobbigt, Marcus skrek av smärta. Och så tål han inte morfin, han fick utslag och det kliade.
Efter en dryg månad på sjukhus och ytterligare två veckor hemma var Marcus tillbaka i skolan igen. Under ytterligare en månad satt han i rullstol, allt för att låta njuren vila och inte riskera att den utsattes för några stötar under läkningen. Föräldrarna Anna och Stefan var också med för att se till att det inte skulle gå allt för vilt till. Många ville testa rullstolen så på rasterna var det rullstolsrace i korridoren.
– Jag blev bra på att köra rullstol. Och det var kul att stegra och göra olika tricks, säger han med en finurligt leende.
– Till slut så tog vi bort rullstolen, det blev så många tricks att om han skulle göra sig illa igen så hade det varit på grund av rullstolen, fyller Anna i.
I dag kan Marcus leva ungefär som tidigare, själv tycker inte heller att föräldrarna passar på honom för noga.
– De blir oroliga om jag slår i mig, men det är inte så att de håller på och säger till hela tiden, berättar han.