Över 20 procent av flickorna som går första året på gymnasiet uppger att de alltid eller ofta är irriterade, och nästan 15 procent svarar att de ofta eller alltid är ledsna. Killarna i samma årsklass upplever bättre psykisk hälsa. Det kan man läsa i Norrbottens läns landstings hälsobokslut för 2012. Peter Wrede möter ungdomar med olika svårheter i sitt jobb som skolpsykolog vid Luleå kommun. En röd tråd som ungdomarna vidareförmedlar till Peter Wrede är en upplevelse av att inte leva upp till kraven som skola och samhället ställer på dem.
Negativ spiral
- Det är bara 75 procent som klarar av gymnasiet på tre år. Det innebär att så många som 25 procent inte gör det. Då är det inte ungdomarna det är fel på, utan kraven som är fel, säger han.
Att inte klara av skolkraven kan i sin tur leda till en negativ spiral för individen. Med dåliga skolresultat mår ungdomen sämre, får lägre framtidstro och i allvarliga fall tappar en del unga människor framtidshoppet.
Känslig livsperiod
- Det finns inte så många enkla jobb i dag som förr, så frågor ungdomar brottas med är om det finns plats för dem i samhället. Vad händer om man inte klarar gymnasiet?
Peter Wrede konstaterar att de här komplexa frågorna om framtiden hos ungdomarna kommer i en mycket känslig livsperiod. Naturliga livskriser uppstår under tonårstiden, som att ungdomen lämnar barndomen, individen förstår att hon samspelar med andra människor och existentiella frågor tar allt större plats.
Ångestupplevelser
- Det är en jättejobbig tid i livet. Dels är man trött, ens tankeförmågor utvecklas och man kan få ångestupplevelser man inte haft tidigare. Samtidigt så höjs kraven, säger han.
- Tidigare var möjligheterna mer låsta, var du son till en fabriksarbetare, blev du med stor sannolikhet fabriksarbetare själv. Du hade färre val, i dag är samhället mer komplext, men alla har inte resurser att klara av det. Belastningen blir för hög för en del.
Frågan blir hur vuxna kan stötta barn- och ungdomar som mår dåligt. Det finns inga enkla svar, men Peter Wrede konstaterar att vuxenvärldens ansvar i vart fall är att försöka guida de minderåriga genom vardagen. Och guida är inte samma sak som att sopa undan alla hinder, utan kan i stället vara att lära barn och tonåringar att stå ut med att livet ibland är både jobbigt, frustrerade, svårt och ångestfyllt. Det är ingen myt, enligt Peter Wrede, att tonåringar i dag kan söka upp psykakuten för att deras flick- eller pojkvän gjort slut. Han berättar också om barn som varit sjukskrivna i veckor för att deras hundvalp dött - och allt sanktionerat av föräldrarna. Det gör att barnen inte rustas för vuxenlivet motgångar och barnen kan få svårigheter med framtida relationer, jobb och att hantera vardagen.
En dålig lösning
- Jobbiga och dåliga känslor behöver inte betyda att något är fel. Visst, det är jättejobbigt att en hundvalp dör, man kan lyssna på barnet och förstå det, men det är inget skäl att inte gå till skolan.
Han säger att dagens samhälle har en övertro till att man kan "vila" sig till välbefinnande. Det kan stämma att en paus kan vara bra, men oftast bara om personen är och har varit hårt belastad under i en längre tid. I de allra flesta fall är passivitet för att nå god hälsa en dålig lösning.
Livets baksidor
- Man har fokus på att må bra- och att man ska vila sig till det. Men det är svårt att må bra om man inte får input från andra människor, om man inte har aktiviteter och relationer. Det är svårt att få det om man ligger hemma på sitt rum. Passivitet som livsmönster tjänas på att brytas.
Men det kan vara svårt för vuxenvärlden att lära barn och ungdomar livets baksidor - eftersom vuxna själv har svårigheter med att acceptera livets berg- och dalbana.
"Mer stödinsatser"
- Vi har låg tolerans mot olycka och så fort det inträder dåliga känslor tror vi att något är fel, och att vi måste ändra på något. Men känslorna kan vara helt naturliga, vi måste inte byta jobb, byta skola, eller skilja oss det första vi gör. Vi kan kämpa lite, men i stället ger vi upp väldigt lätt. Det är ett väldigt kortsiktigt sätt att leva där man följer känslor, utan att tänka på konsekvenserna, säger Peter Wrede.
- Jag tror vi måste organisera om skolan, få in mer stödinsatser, mer lärare, mer specialpedagoger. Vi måste ha mer stöd för psykosocial hälsa. Och föräldrar måste fundera på hur de kan stötta sina barn, och inte lämna dem till sitt eget öde.