På tavlan i köket skymtar horisonten. "Naturen ger mig kraft och hopp", säger Lena.
Lena sitter vid köksbordet i sin stora lägenhet, hon har en kopp kaffe framför sig och på mobilen visar hon klipp från Isaks student. En frisk ung kille med vit studentmössa och svart kostym kramar om sin mamma. Det var 2018. Isak tog studenten med fina betyg, skrev högskoleprovet och sökte in på Luleå tekniska universitet. Men ingenting skulle bli som varken Isak eller Lena tänkt sig.
Ungefär ett år tidigare, när han tog körkort, hade han börjat jobba extra inom hemtjänsten.
– Det var där han kom i kontakt med kompisarna som höll på med droger. Hemma märkte jag att han försvann alltmer, han ville aldrig umgås med oss andra i familjen och han slog ofta ner blicken i stället för att se en i ögonen, säger Lena.
När hon kom in i Isaks rum stängde han datorn, han fick meddelanden på telefonen hela tiden och han lämnade aldrig mobilen ens om han skulle på toaletten.
Enligt statistik från Folkhälsomyndigheten hade 15 procent av killarna som gick andra året på gymnasiet 2019 använt droger de senaste tolv månaderna. För tjejerna var motsvarande siffra 9 procent.
– Vid ett tillfälle bestämde jag mig för att gå igenom hans rum. Jag hittade svarta och vita tabletter, en metallburk med fimpar och OCB-papper.
Så kallade OCB-papper är stora cigarrettpapper som i regel används till hasch och cannabis.
– Jag ringde hem honom från jobbet och visade honom vad jag hittat. Sen sa jag åt honom att spola ner det i toaletten. Då anklagade han mig för att vara paranoid.
Hon gestikulerar när hon pratar. Biter ihop när hon blir upprörd och slår uppgivet ut med armarna när hon tystnar.
Vid ett annat tillfälle hade Isak lånat bilen för att åka upp på ett berg med en kompis.
– När han kom hem pladdrade han om jättekonstiga saker, fnittrade och uppförde sig märkligt. En stund senare ringde det på dörren, det var kompisens föräldrar.
– Den mamman jobbar inom missbruk, hon hade redan fått sin son att erkänna och lämna ett urinprov. Men Isak vägrade i sten. Han satt bara och tittade ner i bordet. Till slut försvann han in på sitt rum.
På mobilen visar Lena klipp och bilder från Isaks student.
Lena såg sin son hamna i allt sämre skick. Han drabbades av kräkningar och diarréattacker, drack enorma mängder vatten och ibland när han varit borta på helgerna kom han hem och sov i mer än ett dygn.
– Jag har ringt efter ambulans två gånger för att jag inte kunnat väcka honom. Han har sovit i 26 timmar.
Hon har lärt sig hur svetten från en person som tagit droger luktar.
– Jag har städat jättemycket inne på hans rum, det börjar lukta så dåligt.
Isaks rum är tapetserat i grått. Sängen är bäddad med ett slätstruket överkast, det finns inget täcke eller kudde under. I en hylla står fotografier av en glad kille, sju år gammal, fyra år gammal och som bebis i dopklänning med ett sömnigt leende på läpparna.
Det senaste halvåret har Lena rasat i vikt. När oron och ångesten blir för svår måste hon göra något fysiskt för att hålla den i schack.
– Jag går ut och skottar snö. Ångesten över att inte veta var han är eller vad han gör tär på mig. Jag är så ledsen, arg och besviken. Samtidigt håller jag på längta ihjäl mig efter honom.
Familjens katt ligger och spinner på en fäll i vardagsrummet. Lena berättar att katten alltid sov inne hos Isak innan han stack.
Hennes ögon tåras. Men så samlar hon sig och hennes blick blir skarp igen.
– Den 2 juli kom Isak hem. Han kom i en hyrbil för att hämta sitt dataskrivbord. Jag såg att han var påverkad. När han satte sig i bilen och körde i väg kände jag mig tvungen att ringa polisen, säger Lena sorgset.
Isak åkte dit för drograttfylla. Han tappade körkortet och jobbet.
– Jag försökte dra i handbromsen. Jag tänkte att nu kanske jag lyckas stoppa det här.
Men i stället bröt Isak helt med Lena. Hennes röst spricker när hon fortsätter:
– Han är bara 21 år gammal. Han behöver sin familj, jag vet att han behöver oss. Jag och hans syskon saknar honom så mycket. Jag hoppas att han någon gång ska förstå att jag gjorde det av kärlek.
Monica Öhman är ordförande i Föräldraföreningen mot narkotika, FMN, i Norrbotten. Hon har själv förlorat en dotter i narkotika. Hon beskriver medberoendet som att leva missbrukarens liv.
– Det är som att sitta längst bak i tågvagnen och det är missbrukaren som kör. Det var starkt och bra gjort att anmäla honom, hon försökte rädda honom. Men efter en sådan händelse måste man som anhörig få bort känslan av skuld och skam, säger Monica Öhman.
Monica Öhman, ordförande i Föräldraföreningen mot narkotika, FMN, i Norrbotten. (Arkivbild)
Hon menar att man som förälder till en missbrukare måste söka stöd hos andra.
– Inom anhörigvården jobbar man mycket med att sätta gränser och att inte vara en möjliggörare för missbrukaren. Men jag brukar säga att man måste göra det som känns rätt i hjärtat, säger Monica Öhman.
Lenas största skräck är att inte hinna försonas med Isak innan hennes tid är ute.
– Jag har en tumör på nervcentrat i hjärnan. Den går inte att stråla och den går inte att operera. Jag åker ner till Umeå en gång i halvåret på röntgen. Tre gånger har den börjat växa, jag lever i princip ett halvår i taget, säger Lena.
Nu präglas hennes vardag av telefonsamtal med myndigheter. Hon har en poliskontakt som hon får lite information från.
– Men på kommunens missbruksenhet och hos psykiatrin är det som att försöka ta sig in genom en järndörr.
– Sekretessen är så förbannat hård. Jag önskar att jag bara kunde få veta om han får någon hjälp, om jag kan andas ut. Han är mitt barn, det kommer han alltid att vara. Jag har kämpat för att hålla honom vid liv sedan han föddes och nu är jag helt utestängd, säger Lena.
Lena och Isak heter egentligen något annat. Vi har valt att inte avslöja vilken kommun de bor i för att garantera deras anonymitet.
Chefen på missbruksenheten i kommunen där Lena bor förstår hennes situation.
– Det är klart att det är en fruktansvärt jobbig situation. Det är inte ovanligt att föräldrar till överåriga tar kontakt med oss och vill ha information om sina barn. De kan till och med bo hemma, men det är blankt nej. Sekretesslagstiftningen är väldigt strikt, säger chefen.
– Har vår klient däremot lämnat sitt samtycke till att vi lämnar information till en anhörig, då är det helt okej, säger chefen.
Hon framhåller att det går att få hjälp som anhörig.
– När det inte är pandemi har vi gruppverksamhet för anhöriga, där man träffas och jobbar utifrån en KBT-modell. Det går också att få individuellt stöd, det är inte lång väntetid, säger chefen.
– Jag har redan förlorat ett barn. Tre år innan Isak föddes dog min son i plötslig spädbarnsdöd, han var fyra månader. Nu lever jag i en mardröm igen, säger Lena.