I det bräckta vattnet i Bottenviken fiskar Linnea Bergdahl efter svaren på djupets hemligheter. I tre år har projektet SEAmBOTH, Seamless maps and management of the northern bothnian bay, pågått. De finansieras av EU-programmet Interreg Nord i samarbete med Havs– och vattenmyndigheten och biologer i Finland. Målet är att inventera Bottenvikens botten och länsstyrelsens del i arbetet fokuserar på växtligheten och djurlivet under ytan.
– Eftersom det är det sista året i år kommer vi att slutföra projektet. Det kommer resultera i heltäckande kartor om vad det är för arter och utbredning av vegetation under ytan. Det är väldigt spännande, säger Linnea Bergdahl som är länsstyrelsens projektsamordnare.
Linnea Bergdahl hoppas att projektet ska kunna ge en större förståelse för den marina miljön i norra Sverige. Hon säger att det har genomförts liknande undersökningar längre söderut i Bottniska viken. I höjd med Västerbotten är kunskapen om livet under ytan mycket större än i norra Bottenviken. Det är olyckligt eftersom miljön är väldigt annorlunda jämfört med resten av landet. Kylan, den grunda botten och låga salthalten i vattnet gör miljön unik. Och undersökningarna har gett spännande resultat.
– Det vi hittade är mycket fler arter än vi trodde, och nya arter som vi inte kände till tidigare. Vi jämför mycket med Finland eftersom vår marina miljö har mer gemensamt med norra Finland än resten av Sverige, säger hon.
Men det internationella projektet har bjudit på utmaningar. Förutsättningarna för att dyka, fotografera, filma och på andra sätt kartlägga havsbotten är inte optimala. Det är framför allt humusämnen, organiska material som inte har brutits ner fullständigt, som skapar problem. Förutom att det till stor del definierar hur miljön ser ut med tanke på att växter inte växer särskilt bra i det mörka vattnet försvårar det också inventeringsarbetet.
– Det är ganska mörkt, vi har inte bra siktdjup. Humusämnen gör att vi har ganska brunt vatten och de sätter begränsningar på vår kamera som vi sänkt ner. Sedan har vi en ganska intensiv säsong eftersom isen kan ligga fram till maj och växterna dör i september har vi väldigt kort tid att undersöka dem på. Det är ganska stressigt, säger Linnea Bergdahl.