Gynekologen och förlossningsläkaren Bita Eshraghi föreläste i Piteå för tre år sedan om flickor som utsatts för könsstympning.
– Sedan jag var i Piteå har antalet besök hos oss fördubblats. Det tror jag beror både på att vi föreläst väldigt mycket för yrkesverksamma men också för att kvinnlig könsstympning förekommit allt oftare i media.
Hon berättar vidare att hennes patienter kommer från hela Sverige.
– Majoriteten av våra patienter kommer från Stockholm, men fler hittar till oss även från andra län, bland annat från Norrbotten.
Enligt WHO grundar sig kvinnlig könsstympning i ojämlikhet mellan könen och är ett av många sätt att kontrollera flickors och kvinnors sexualitet. Traditionen praktiseras i 30 länder, framför allt i Afrika men förekommer även i mindre omfattning i Mellanöstern och Asien.
Bita Eshraghi beskriver en verklighet där kvinnans kyskhet är en central fråga för hela familjen.
– Det är en starkt rotad social norm, som är oerhörd svår att stå emot. Traditionen handlar inte om att hitta sätt att skada sitt barn utan snarare att ge henne förutsättningar att kunna bli socialt accepterad i samhället. På så sätt tänker många givetvis att det är något positivt.
Den kvinnliga omskärelsen har på många sätt blivit ett ideal bland grupperna.
– Idealet är att kvinnans kön ska vara platt och hårlöst. Ingenting ska sticka ut. Det ska se ut som ett barns underliv.
Enligt Bita Eshraghi är detta ideal utbrett i hela världen, vilket är anledningen till att även många unga svenska kvinnor kommer till henne för att de anser sig ha för stora blygdläppar.
Det finns fyra typer av kvinnlig könsstympning, med olika sorters ingrepp. Stympningen utförs ofta av kvinnor.
– Oftast är det en kvinna som har det som yrke eller som vanligtvis hjälper till vid hemförlossningar. Männen vet oftast inte hur det går till, fast än traditionen grundar sig i patriarkala strukturer.
Det varierar mellan olika länder och regioner i vilka åldrar stympningen utförs.
– På vissa platser görs det innan barnet blivit 40 dagar gammalt, i andra regioner stympas flickorna innan de fyllt tio år, säger Bita Eshraghi som är en av få specialistläkare i landet som utför den här sortens kirurgi.
På sin mottagning träffar hon oftast flickor och kvinnor från Somalia, Eritrea, Etiopien och Sudan.
– Det finns en föreställning om att praktiken skulle vara religiöst påbjuden, men det är snarare en kulturell sedvänja. För många handlar det om ett sätt att skapa eller försäkra sig om kvinnans kyskhet.
Hon arbetar på Amelmottagningen vid Södersjukhuset där hon utför öppningsoperationer på kvinnor som utsatts för könsstympning. På frågan om patienten kan leva ett normalt liv efter operationen säger hon:
– Ja, både fysiskt med operation och psykiskt med den samtalskontakt vi också erbjuder, kan vi ofta hjälpa våra patienter.
Bita Eshraghi berättar att mens- och urinbesvär, svårighet att utföra samlag och bedömning inför förlossning är bland de vanligaste sökorsakerna.
– Många av våra patienter kommer från mödrahälsovården, ungdomsmottagningar och husläkarmottagningar. En stor del söker också själva.
– För en del kvinnor som är infibulerade kan menstruationen vara ett problem. Likaså att det kan ta längre tid att kissa. Men det finns även patienter som inte har besvär kopplade till könsstympningen utan söker till mottagningen för att de önskar veta vad som gjorts.
Hur gammal är genomsnittspatienten?
– 30 år. Men vi tar även emot barn som börjat menstruera.