Jag minns så väl ljudet av Jena, familjens inombordare med tuff-tuffljud i motorn när vi åkte längs Norrbottenskusten. Det mjuka dunket som fyllde sommaren, och solen som enda lampa förutom lanternorna. ”Nu måste vi borsta tänderna på er innan lampan släcks” sa föräldrarna och syftade på solen inpå sensommaren.
Detta liv till havs kom sig mycket tack vare min fars vilja att fiska. Det intresset har, förutom en massa väntan för min mor, inneburit främst positiva känslor i familjen Berglund.
Som i alla fiskefamiljer fanns alltid närproducerad mat hemma. Sik, löja, abborre. Och en lakasoppa på det. Mycket fisk blev det, men i annorlunda form än den i affären. Den vi barn aldrig fick.
Fiskpinnar var således alltid mitt förstaval vid restaurangbesök. Det lyckades jag aldrig få in men de små rackarna fanns ju i den älskade skolrestaurangen. Mums! Där fanns även fiskbullar som ratades av de flesta men älskades av mig. Alla fiskrätter som inte såg ut som fisk var ytterst intressanta.
På senare tid har jag även förstått att fisket inneburit människor. Folk som kommit till oss tack vare att pappa känt dem via fisket. Jag minns främst en äldre man och ett härligt udda par. Förstnämnde var en farbror i byn som pappa fiskade sik med. När han kom till oss på kaffetår skämdes vi ständigt, jag och brorsan. Han gasade nåt så gud förbajat vid ankomst och avfärd. Den lilla Opeln skrek av misstrivsel, allt medan vi gömde oss undan kvarterets blickar.
Det hela blev aningen lättare när vi flyttade ut från byn och landade på landet. En kilometer till närmaste granne lade grunden till ett icke-skämmande beteende. Sikfarbrorn kunde gasa bäst han ville med högerfotens sko i storlek 46. Ingen märkte det.
När pappas nya fiskekontakter ute på vischan, det udda paret, långsamt slirade in med sina moppar på gården var det ingen som såg något. Och att ingen i omgivningen ser något i ens närhet som sticker ut är kanske bland det bästa en tonåring vet. Fjortonåringar skriker ju till nära och kära ”Bete er normalt!” samtidigt som de drömmer om att bli sedda och oslagbara, gärna på röda mattan. Jaja, det är en annan krönika. Nu tillbaka till tesen om att fiske ger mervärden i form av människor.
Hade inte pappan min älskat att fiska hade aldrig människor som de tre nämnda som hamnade vid min barndoms köksbord. De kom dit, luktade lite speciellt av gammalt, hade skäggfjun på hakan alla tre och tillhörde inte på något vis normen i samhället. Det vill säga den som handlar om att vara som alla andra.
Fiskarparet fick aldrig några egna barn, så de gav sig hän totalt när de fick komma på barnen Berglunds kalas. De var i min släkt kända för en sak, de Mycket vältejpade paketen, ofta på utochinvänt julklappspapper förslutet med frystejp. Hur fult som helst, men gjort med kärlek och glädje. Ungefär som när barn gör übergräsliga saker och vuxna charmas totalt. Så var paret det paret. Som barn, men fullt vuxna.
Det där utvecklades jag enormt av tänker jag. Att jag fick lov lära mig socialisera med de som inte står i samhällets mitt. De som lever på uddar i obygder och är sig själva, långt från samhällets trender. I love them!
Vad gäller pappas fiskeintresse gick det inte särskilt starkt i arv till mig men däremot till nästa generation Berglund. Så om jag i min ålderdom har tur kommer jag få jag sitta vid dotterns köksbord och träffa hennes bekantskaper av udda slag, som kan allt om hur man bonar ett nät men inget om Beyonce. Det vore en ynnest.