Det går att sammanfatta det som slaget om Norrbotten. Ett delat län och ett socialdemokratiskt parti som höll på att spricka. Det är orsakerna till att vi i dag har ett sjukhus i Sunderbyn. Taktik på högsta nivå och några betydelsefulla möten ledde fram till kompromissen på ängarna.
Det är onsdagen den 1 september 1999. Under glastaken i foajén till Sunderby sjukhus syns byggansvariga, sjukvårdschefer, press och politiker. Det är högtidlig invigning av det nya länssjukhuset. Europas modernaste sjukhus. Drottning Silvia klipper bandet, det är tal och bubbel.
Även om stämningen är festlig ligger bitterheten och pyr, men trots allt är det många här som drar en lättnadens suck. Konflikten kan nu läggas till handlingarna. När röken skingras har norrbottningarna bevittnat politiska strider, städernas kamp och födelsen av ett nytt parti.
Efteråt ska arkitekten bakom placeringen, Anders Sundström (S), säga att bästa platsen hade varit Porsön, intill universitetet. Men att det här var den enda möjliga lösningen. För Norrbotten och för socialdemokratin i länet.
Kampen stod partiet dyrt. Vid valet 1994 förlorar Socialdemokraterna den egna majoriteten i landstingsfullmäktige för första gången på mycket länge. Kometen Norrbottens sjukvårdsparti (NS), som bildades i samband med sjukhuskonflikten och förordade Boden, fick en fjärdedel av alla röster.
– Ulf Öhman och hans utredare hade kommit fram till att Boden var bäst. Men det dög inte för landstingsråden Holmqvist och Hofslagare , säger Kenneth Backgård, som var med och startade partiet. I dag ingår han i både regionstyrelsen och kommunstyrelsen i Boden.
Ulf Öhman, dåvarande landstingsdirektör:
– Med facit i hand så skulle socialdemokratiska partiet satsat på ett brett förankringsarbete ute i länet. Det ju var strid i många partier. Det var många hårda ord, säger han.
Det börjar redan 1989 då landstingsledningen beslutar sig för att se över sjukhusvården i Boden och Luleå. Då har Boden det stora Garnisonssjukhuset med specialiserad vård, medan Luleå har ett mindre sjukhus.
Bodens sjukhus är sprunget ur försvarspolitisk hänsyn. Det geografiska läget med ökad utsatthet vid krig och konflikter gör att det stora sjukhuset, precis som järnvägsknuten ska ligga en bit in från kusten. 1957 hade landstinget övertagit ansvaret för Garnisionslasarettet från Försvarsmakten. Länet har nu sex sjukhus.
Det arvet står politikerna med 1989.
Rätt snart kommer beslutet att de två sjukhusen i Luleå och Boden ska bli ett.
– Det fanns det egentligen ingen konflikt kring, säger Ulf Öhman.
Placeringen skapar däremot strider som bara några fåtal i den yttersta makten kunde förutse. Inland mot kusten, glesbygd mot storstaden Luleå. Boden och Luleå kämpar båda för att få det nya sjukhuset.
Redan 1974 hade en utredning föreslagit ett nytt sjukhus i Sunderbyn. Landstingsrådet Erik Hammarsten hade konstaterat att det skulle krävas stora investeringar i Bodens lasarett under 1980- talet samtidigt som Luleå lasarett skulle bli för trångt. Det är nu städernas kamp börjar.
Opinionsundersökningar i början av 1990- talet visar att Bodensarna anser det som självklart att det stora Garnisonssjukhuset ska bli kvar. Luleåborna menar att det är residensstaden som ska ha sjukhuset. I övriga länet tycker medborgarna att Luleå alltid gynnas så nu borde sjukhuset bli kvar i Boden.
Facken och personalen på de båda sjukhusen är splittrade, det genomförs demonstrationer och namninsamlingar. Det strömmar in debatt- och insändarartiklar till tidningarna.
Orsaken till att det ska bli ett sjukhus i Luleå- Bodenregionen är ekonomiska. Kostnaderna för sjukvård hade stadigt ökat. Dessutom ökade kostnaden för patienter som remitterades till Umeå. Målet var också att komma till rätta med stafettläkarsystemet. Allt dyrare medicinteknik var ett annat argument och personalstyrkan skulle minskas kraftigt.
Eftersom Socialdemokraterna 1993 är det dominerande partiet i landstingsfullmäktige, med egen majoritet, är det besluten i partiets distriktsstyrelse och kongress som blir viktiga.
Det är den 16 april. Nu är det dags att bestämma var sjukhuset ska stå. Socialdemokraterna håller distriktsstyrelsemöte. Irritationen går inte att ta miste på. Under pågående diskussion lämnar Bodenpolitikerna Vanja Berglund och Hans Rolfs rummet.
Redan förra gången distriktet hade möte, en månad tidigare, hade båda två reserverat sig mot beslutet om fortsatta utredningar av hur ökad medicinsk kvalitet och säkerhet samt minskade kostnader kunde nås. De hänvisade till att landstingets utredning hade visat att bygga om Bodens sjukhus var det bästa alternativet. Närheten till vårdhögskolan ansågs också viktig.
Oenigheten var stor och flera reserverade sig mot förslaget, som trots allt gick igenom.
– Vi tyckte ju att ombyggnad av ett av sjukhusen var bäst, men där hade landstingsråden K G Holmqvist och Toivo Hofslagare en annan åsikt, säger Ulf Öhman.
Direktiven till tjänstemännens utredning hade varit tydliga. En investeringsram på maximalt 1300 miljoner kronor och driftskostnad på 100 miljoner kronor per år.
Kvällen den 16 april. Det är dags att skrida till verket. Anders Sundström sitter ordförande för distriktsstyrelsen. Efter en kort inledning och några debattinlägg blir det ajournering för middag. Klockan 22.30 återupptas mötet igen. Det är nu alternativet Sunderbyn presenteras.
Luleåpolitikerna Ulla Ölvebro och Niklas Nordström säger att det bästa alternativet är Storporsön. Ordförande Anders Sundström för fram Sunderbyn som ett kompromissalternativ. Målet är att hålla ihop kongressen och väljarna.
Så klubbas Sunderbyn.
Flera politiker från Luleå reserverar sig, däribland Ulla Ölvebro. En enda politiker från Boden är kvar när beslutet tas.
Så stundar den historiska socialdemokratiska distriktskongressen i Kalix.
Det definitiva beslutet ska tas av partiet. Det blir som distriktsstyrelsen föreslagit. De 29 ombuden från Boden skriver en reservation som förordar Hans Rolfs förslag om en om- och tillbyggnad av Bodens lasarett. Enligt forskningsrapporten Sjukhuset mittemellan andas reservationen mycken bitterhet över handläggningen av frågan före och under kongressen.
Den 10 och 11 juni 1993 genomförs ett ödesmättade landstingsfullmäktige i Överkalix. Alla partier är splittrade i frågan, utom Centern, där alla sju ledamöter är för Boden. Även Kristdemokraterna är eniga och röstar för Sunderbyn. Av de 40 socialdemokraterna är det endast 27 som röstar på Sunderbyn, 13 lägger sin röst på Boden. Slutsummeringen visar att 39 ledamöter röstat för Sunderbyn och 32 emot. Samtliga Bodenpolitiker tågar ut från mötet efter beslutet.
Det ska trots detta visa sig att placeringsfrågan ska komma upp till beslut ytterligare en gång.
Under den heta debatten om var det nya sjukhuset skulle byggas bildades ett nytt parti, Norrbottens sjukvårdsparti, med i stort sett en enda fråga på agendan. Lasarettet i Boden skulle räddas.
Valdagen den 18 september 1994. Sjukvårdspartiet kommer in med en fjärdedel av rösterna, blir näst största parti och Socialdemokraterna förlorar den egna majoriteten. Sedan dess har Socialdemokraterna inte nått egen majoritet i landstingsfullmäktige.
Efter valet väcks frågan om en folkomröstning om sjukhuset. Inför landstingsstyrelsens möte 7 oktober 1994 kommer beredningen fram till att det inte är möjligt att genomföra en folkomröstning eftersom det finns så många alternativ, fyra eller fem. Orsaken anges vara att resultatet skulle vara svårt att tolka. Frågan skickas vidare till landstingets högsta beslutande organ, landstingsfullmäktige.
Den 24 och 25 november 1994 sammanträder landstingsfullmäktige. Nu har listor med 11 000 namnunderskrifter lämnats in med krav på en folkomröstning. Det blir 38 röster mot en folkomröstning och 33 för.
Frågan om en återremiss gällande placeringen av det nya sjukhuset tas också upp. Efter lång debatt blev det nej till motionen med minsta möjliga marginal 36 mot 35 röster.
1995 börjar sjukhuset byggas.
Visionerna om det nya sjukhuset växer fram. Arkitekten Tage Isaksson berättar om hur patienterna ska kunna se den helande naturen från alla rummen och att en bäck ska gå genom entrén ut till en damm utanför. Bakom det finns en noggrann planering av logistiken, vilka samband som finns i vården och hur de olika enheterna ska ligga i förhållande till varandra. Det ska vara ett kompakt, litet och specialiserat sjukhus som både tar emot patienter till länssjukhuset och samtidigt är ett närsjukhus för dem som bor i Luleå- Bodenområdet.
– Sånt var det aldrig någon debatt om, säger Ulf Öhman, som var ansvarig för både planeringen och byggnationen av sjukhuset.
Tidigare landstingsrådet K G Holmqvist minns att det var "stimmigt".
– Frågan kom att handla om så mycket mer. Kust mot inland, den lilla kommunen mot den stora. Det tog lång tid och det var mycket motsättningar. Ombyggnad av Boden var ingen bra idé. Förslaget var att man skulle stoppa ombyggnaden om det blev för dyrt. Men ett sjukhus är ett komplicerat logistisk projekt, det går inte att stoppa på det sättet, säger han.
Efter invigningen 1999 är konflikterna är långt ifrån slut och landstingets största utmaning är nu att smälta samman två kulturer, den från Boden och den från Luleå lasarett. Samtidigt ska alla de som engagerat sig i debatten med motstridiga åsikter nu samsas under samma tak.
Nästa år är det 25 år sedan beslutet om Sunderbyn togs. Antalet hyrläkare och hyrsköterskor växer, målet med färre stafettläkare har inte nåtts. Däremot har sjukhuset tagit hem en hel del verksamhet från Umeå, bland annat cancerbehandlingar.
Sedan flera år tillbaka har en del av läkarutbildningen i Umeå utlokaliserats till Sunderbyn och hoppet är att många av dem som utbildas här också ska stanna här.
När Ulf Öhman ser på sjukhuset i dag är han i stora hela nöjd.
– Det är fint. Men akuten måste bli bättre. Det är bra att det nu byggs nytt.