Trots att den pensionerade gruvarbetaren Leif Björn, 70, bor långt utanför samhället dröjde det inte länge innan han och hans fru drabbades av covid-19.
– Det var redan i början av mars månad. Sjukdomen hade precis kommit och jag bor ute i skogen och långt ifrån samhället. Frugan hade hemtjänst och det är förmodligen från personalen som kommer på besök som jag fick det, säger Leif Björnfot.
Leif blev hastigt sämre. En dag tappade han medvetandet i hemmet. Det var det sista han kom ihåg på flera månader.
– När jag vaknade upp befann jag mig på sjukhuset i Piteå och det var juni. Jag åkte in 15 mars, säger han.
När Leif tappade medvetandet i hemmet hade ambulansen först blivit fyra timmar försenad. Först togs han till Kiruna sjukhus som intuberade Leif med en slang i halsen. Sen åkte han till Gällivare som heller inte hade resurser för vård av Leif. Till slut flyttades han till Piteå sjukhus.
– Läkarna sa till frugan att hon inte skulle förvänta sig att jag kommer tillbaka. Hade det dröjt någon timma till hade jag förmodligen varit död i dag, säger Leif Björnfot.
Leif låg nedsövd i sex till sju veckor på sjukhuset.
– När jag vaknade i Piteå så kommer jag inte ihåg någonting. Jag hade en slang i näsan för mat. En slang i ändan för avföring. Alla organ hade varit utslagna, lever och njurar och så vidare och tarmarna hade börjat blöda enligt läkarna. Det hade undersökt hela kroppen med kameror.
Även Leifs fru Ulla drabbades av covid-19 och fick läggas in på sjukhuset i Gällivare.
– Hon blev inlagd i en och en halv vecka. Det var en lindrigare form som hon fick men det är ju rätt allvarligt att bli inlagd som jag har förstått det, säger han.
Han berättar också om de intensiva mardrömmarna han hade under tiden och efteråt.
– Ända sedan jag blev nedsövd har jag drömt mardrömmar. Det fortsatte även ett tag efter att jag kom hem. Det var riktigt jobbiga. Jag drömmer mardrömmar även i dag, säger han.
När han vaknade upp fick han först spendera två veckor i Sunderbyn sedan återvända hem.
– Jag fick hemtjänst när jag kom hem. Jag kunde inte ens koka gröt eller hålla i skeden. Jag hade gått ner 20 kilon då jag blev nedsövd. Än i dag äter jag medicin och tabletter. Jag kommer ihåg hur folk hostade och hostade när jag låg på Sunderbyn. Jag unnar inte ens den sämsta ovännen den här sjukdomen, säger han.
Än i dag har han problem och tappar energin väldigt lätt.
– Jag är som ett litiumjon-batteri. Energi tar slut så fort jag gör något, om jag ska hugga lite ved eller om man skottar snö. Nu ska de börja vaccinera så vi får väl se vad som händer. Det är bara hoppas att det hjälper, säger han.
Han tycker att många svenskar är respektlösa ute i samhället.
– Du vet, folk respekterar inte den här sjukdomen vet inte vad ett innebär. Det är en jävla sjukdom alltså Det är som att själva motorn i kroppen går sönder. Då går det inte att köra. Eller hur? Nu har vi 8000 som har dött i Sverige och många har dött helt i onödan. Det är många gamla men det är också många yngre. Vi vet så lite om sjukdomen nu läser man om muteringar från England. Var det här slutar det har vi ingen aning om men vi får hoppas att det blir ordningen på pandemin under nästa år, säger Leif Björnfot.