Nu syns han i en tv-serie som ska reda ut hur den tornedalske mannen är. Möt Pajalas nye stjärndansare Bengt Niska, som förutom om Bastubaletten även talar öppet om hur det var att växa upp i ett språkförakt, om hur han själv har blivit knapsu och om hur han en gång faktiskt dog.
Är det mycket uppståndelse när programmen går i TV? Telefonen ringer. Du ser ju, svarar Bengt Niska.
Han är tidigare känd som politiker, bland annat som kommunalråd i Pajala. Men som pensionär har han lyckats hitta en ny, ännu mer ryktbar, bana i livet – som dansör i en bastu. Nu går andra säsongen av SVT:s "Bastubaletten" – och snart kan det bli en turné med föreställningen.
– Vi försöker inte vara någon Nureyev (Rudolf Nureyev, sovjetisk balettdansör). Men visst, att göra debut som balettdansör vid 63 års ålder när de andra tar pension vid 28 – det är vågat.
Hur går det med dansen?
– Det är ju ett under att det blev något överhuvudtaget. Men vi har en väldigt skicklig koreograf som berömde oss hela tiden och fick oss att anstränga oss till det yttersta. Till slut började jag tro att jag är ganska bra. Det är mycket psykologi i det här.
Hur mycket tränar ni under inspelningarna?
– Förra året var vi fem dagar på ett internat och sen gjorde de en träff med oss var och en. I år har vi haft några fler dagar och då har vi nog varit samlade under tio dagar. Skillnaden i år är att vi har gjort en föreställning. Det är en sak att man gör en inspelning där de kan sy ihop olika klipp. I en föreställning måste man lyckas – man har ju en publik och vi hade 1 000 människor i Tärendö som kom och tittade på framträdandet. Vi ville ju göra bra ifrån oss, så vi gjorde vårt yttersta och tränade. Det var en för alla och alla för en – det fanns direkt en teamkänsla när vi träffades. Vi skulle göra vårt bästa.
Blev det en press?
– Ja, det är klart att det fanns press. Det blev ju som en idrottstävling och vi skulle åstadkomma en lagidrottsprestation. Vi gjorde vårt yttersta utifrån våra förmågor.
Du verkar vilja vara förberedd om det är tävling.
– Man ska vara förberedd. Och utifrån förutsättningarna gjorde vi allt vi kunde. Vi höll på från tio på morgon till tio-elva på kvällen.
Vad har det gett dig att vara med i programmet?
– När jag fick frågan att vara med i en bastubalett tog jag betänketid. Hade jag vetat allt vi skulle göra hade jag nog bett dem ta någon annan.
Varför?
– Det var ett jätteslit, ett jättejobb. För tre gubbar och två medelålders män att ge sig i kast med det här hade nog varit svårt att föreställa sig – hur svårt det skulle vara.
Ångrar du att du var med?
– Nej, jag ångrar det inte. Sen var vissa saker kanske väl så avancerade för exempelvis min kapacitet.
Vad har programmet gjort för tornedalingar?
– I de avsnitten som går nu går vi ganska djupt in i våra funderingar och erfarenheter av livet. Jag tror att det ger en bild av att vi kanske inte bara är de tystlåtna människorna som mest är för oss själva och inte kan uttrycka oss verbalt. Det tror jag att den här serien tar död på. Det finns en humor och glädje hos oss som övriga svenskar får se, förutom väldigt vackra bilder.
Det har fått stor uppmärksamhet i länet, kanske i hela landet?
– Ja, jag är ju av och till även nedanför polcirkeln och längre ner än till Luleå också. Jag märker att den här har fått uppmärksamhet och har tagits emot väldigt positivt. Till och med att folk längtar efter nya avsnitt.
– Den uppmärksamhet vi fick ifjol har ju skapat förväntningar också. Och förväntningar är ju ens största belastning. Klart att jag hoppas att de här förväntningarna inte byts till något annat. I politiken säger man också att förväntningar är ens största fiende.
Ska ni fortsätta med dansen?
– Vi bestämde oss för att göra en turné om det finns önskemål för den här föreställningen. Så vi har en manager nu.
Så ni ska turnera?
– Om det finns önskemål. Om önskemålen finns kommer vi att göra det. Vi har inte satt några begränsningar utan det beror på var det finns önskningar. Jag har därför satt mig i hårdträning inför det här. Jag har skaffat en roddapparat i förrådet som jag kör med nu.
Du håller dig i trim inför turnén?
– Ja, jag såg ju under programmet att det fattas lite av spänsten. Den har nog försvunnit lite med åren, så här måste man reparera det som går.
Ni pratade tidigt i serien om turné i Sattajärvi och så vidare.
– Vi pratade om Sattajärvi, Korpilombolo, Junosuando. Nu vet vi inte, gärna det, men vi har heller inget emot att se andra ställen i världen – större orter som Kiruna, Luleå eller varför inte Stockholm?
Det kan bli en ny karriär nu.
– Något nervös är jag. Jag försökte mig på en piruett, som jag tror kommer att synas. Den är inte alls för graciös. Men samspelet mellan oss tycker jag har fungerat väldigt väl. Det var verkligen en för alla och alla för en. Det var en teambuilding som… Ja, ”Curre” (Curt) Lindström var en mästare på teambuilding när han lotsade fram finnarna till VM-guldet i ishockey 1995. Men teambuildingen som vår koreograf Justine Kirk gjorde var nog inte ”Curre” Lindström mycket efter. Och annars hade vi ju inte klarat av det här.
Ger det här en rättvis bild av tornedalske mannen?
– Vi fem som är med där har inte blivit censurerade eller blivit framställda på något sätt som vi inte är. Och med det öppna klimat som fanns där vi inte upplevde konkurrens med varandra tror jag att det här är en rättvis bild. Politiker, skådespelare eller andra har många gånger ett väldigt stort ego runtomkring sig, men här tror jag att det var en mycket öppenhjärtlig atmosfär och att det är det som svenska folket har gillat.
Hur är den tornedalske mannen. Skiljer han sig mycket från andra?
– I grunden är människor lika och har samma behov var man än befinner sig. Men med den kultur, uppväxt, natur och allt annat som är specifikt har det ju också format människor. Det är det som ger nyfikenheten när man tittar på en sådan här serie. Visst finns det olikheter och kulturella skillnader också och det kommer säkert fram. Koreografen Justine Kirk som själv inte hade vistats mycket här såg under de här två somrarna rätt mycket av det här.
Hur har Tornedalen format dig?
– Men jag är ju här, jag har ju varit här mer eller mindre hela mitt liv bortsett ett antal studieår på andra orter. Jag är en typisk tornedaling så tillvida att föräldrarna är härifrån och att jag har släkt på båda sidor av gränsen, som det är i Tornedalen.
Hur skiljer det sig att växa upp i Tornedalen från då och nu?
– Den största skillnaden är i det materiella. På 1950-talet hade övervägande delen av befolkningen inte ens vatten och avlopp. Man bar in vattnet. Det är ju mils skillnad till de som växte upp under första hälften av 70-talet bara.
Var det hårdare när du växte upp?
– Det är klart att det var annorlunda. Pengar var för vanliga människor något annat. Det fanns knappt människor som hade fasta jobb. Det var säsongsjobb med små jordbruk och allt detta är ju borta nu. Så det är ju en jättestor skillnad. Och så informationssamhället – det fanns ju bara radio när jag växte upp. Men likväl lever kulturtraditionerna vidare. Bastun är en sådan sak, man bastar minst en gång i veckan. Språket lever kvar fortfarande till stor del och håller på att få en renässans. Yngre människor vill lära sig och lär sig sina barn språk.
Det är tvärtemot hur du växte upp.
– Ja, i min generation lärde man sig finska och meänkieli för att det var en sådan genuin språklig miljö. Det fanns inte människor som talade svenska överhuvudtaget. Men sedan gav ju språkpolitiken som hade pågått under en lång tid utslag under senare hälften av 1960-talet, 70-talet och 80-talet. Då pratade föräldrarna bara svenska till sina barn. Och det här hade ju börjat redan på 1800-talet. Men nu talar väldigt många språket med sina barn för att man inser att man blir rikare ju fler språk man kan.
– Nu framför många: Varför fick vi inte lära oss språket? Men det var ett sådant tryck att inte lära ut språket som var så meningslöst. Och man lyckades mycket bättre i livet om man var svensktalande – så var det och det var en medveten språkpolitik som gav det utslaget. Men tiden förändras och det är inte för sent ännu.
Språket är en tuff del i många tornedalingars liv, även för dig har du berättat i programmet.
– Det var så. Det finns ju folk som säger att det inte har varit så. Men alla de som är vuxna i dag och som upplevde det med sina egna sinnen kan ju inte ha fel. Ett barn på sju år som börjar skolan och får en känsla av att språket är fult och något som man snabbt ska göra sig av med. Det är ingen slump, det är naturligtvis en medveten språkpolitik som fanns då och som hade funnits i ett tiotal år innan. Det hämmade många människor. Tyvärr är det så.
Folk som inte pratade svenska blev utstötta?
– Det var ju så. För att du skulle lyckas i livet skulle du liksom bli svensk. Det finns något djupare i det och härstammar väl egentligen från den syn på nationalismen som växte i Europa efter Napoleonkrigens slut. Den fanns på så många håll – det ska vara ett land, ett språk, en religion och en gräns. När man hamnar i ett sådant läge i Tornedalen där Sverige och Finland var ett land och Finland förloras till Ryssland, och där gränsen drogs mitt i älven. Då var det här ett finskspråkigt område och då sågs det ju som jätteviktigt att göra oss till svenskar med faran österifrån och allt detta.
Hur har det påverkat dig?
– De sakerna förstod jag inte som barn, men långt senare har jag ju fattat att det var de mekanismerna som fanns. Selma Lagerlöf fick ett uppdrag att skriva en berättelse om hela Sverige när Akka flög över landet (Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige). Det enda stället Akka inte besökte var Tornedalen. Hon var ända upp till Kebnekaise, men här flög hon aldrig.
– Det är klart att språkpolitiken har varit hämmande för Tornedalen, det är helt klart att det är så. Men någonstans håller vi få på att få en upprättelse för det här.
Har du (som ordförande för Svenska tornedalingarnas riksförbund) fått en ursäkt för skallmätningarna som gjordes i Tornedalen?
– Den frågan är aktuell i dag och vi får se vilken utveckling den får. Vi inväntar svar från Alice Bah Kuhnke (kultur- och demokratiminister). Vi inväntar svar från förstudien som vi har tagit initiativ till, om de övergrepp som skedde här under 1800- och 1900-talet på meänkielitalande människor.
– Det är människor som har blivit skallmätta som lever i dag. Fem-sex år efter Nazityskland mätte vi skallar här. Det är så märkligt. Att den hade en sådan styrka den här rasbiologin att den även efter Nazitysklands fall fick fortsätta. Den var kanske inte organiserad av staten, det vet vi inte. Men att det fanns en sådan drivkraft att driva den här rasbiologin är skrämmande.
Känner du dig som minoritet?
– Det är klart. Jag talar ju ett annat språk. Men vi representerar ju bara i Norrbotten en fjärdedel av befolkningen. Men det här är inte så känt i Sverige, att det överhuvudtaget finns en tornedalsk minoritet. Det lämnar mycket övrigt att önska i utbildningshänseende. Det finns ju inget om det här i läroböcker.
Det verkar finnas mycket stolthet i Tornedalen, i att vara tornedaling.
– Stoltheten fanns inte för många när de åkte härifrån. De tappade sin identitet. Men någonstans har tornedalingar ändå känt en stark identitet gentemot varandra. Nu håller stoltheten på att växa och de yngre tornedalingarna backar i dag inte för att tala om att de är från den eller den byn. De förställer sig inte och det är ett oerhört friskhetstecken.
Fanns det något fult med att säga att man var från Tornedalen förr?
– Ja, i och med att man fick lära sig att språket inte var något värt försökte man ju göra sig av med detta och prata någon slags rikssvenska. Men den här stoltheten har börjat komma hos folk och finns hos unga i dag. Jag ser ju i Svenska tornedalingarnas riksförbund, i ungdomsorganisationen där, vilken stolthet det finns.
Tornedalska kvinnan då, skiljer hon sig mot andra?
– Det är ungefär som mannen. Olikheter som finns kulturellt mot andra ställen finns naturligtvis hos kvinnor också. Sen är det klart att det finns en rollfördelning och annat som till en viss del lever kvar i det samhälle som vi har pratat om, när det kommer till vissa sysslor. Men även här har väldigt mycket förändras. Knapsubegreppet om männen finns ju kvar i humoristisk form, men ändå med en viss kärna kvar. För det är ju inte mer än en eller två generationer tillbaka där samhället var väldigt uppdelat med innearbete och ladugården som kvinnorna skötte och där männen tog allt det andra.
Vad betyder knapsu för dig nu?
– Det är en svår fråga. Det går inte att svara med ett ord. I sin ursprungsform, när jag växte upp, var det knapsu på riktigt. Män som gjorde kvinnosysslor var knapsu och det var vedertaget. Men det där har naturligtvis förändrats i takt med samhällets förändring. I dag är det inte så många män som tar med sig motorsåg till skogen eller som med en bågsåg eller yxa hugger timmer. Även det jobbet är förändrat, man sitter ju i en varm hytt och sköter en dator.
Är det knapsu att ha det skönt i hytten?
– Nej, men hela ordet har luckrats upp mycket. Fast i min barndom fanns det ju där. Jag hade sett män som gick ut och piskade mattor. Vad var det för män? Unga människor fördelar arbetsuppgifterna i dag. Men gubbar i min ålder har naturligtvis en belastning – det kommer man inte ifrån. Även om man intellektuellt fattar allt det här är det lätt att falla in i något som man under en lång tid av sitt liv växte upp med.
Har du själv blivit mer knapsu i dag?
– Ja, det är klart att det händer att jag diskar. Skakar mattor gör jag också. Dammsugaren använder jag ibland också, även om sambon tycker att det borde vara oftare. Samhället förändras.
Det var nyss kommunalrådsval i Pajala. Vad tycker du om turerna som har varit?
– Jag väljer att inte ha åsikter om det. Det är god sed att inte uttala sig om det. Jag hoppas att de löser det här och att det blir arbetsro och ett bra politiskt ledarskap. De kommer att få hålla i hatten oavsett hur lösningarna bli, för att få ordning och reda i det här.
Många tror att du hade blivit kommunalråd om du hade ställt upp.
– Det är möjligt. Det var därför jag sade att jag kan kandidera, för trycket blev så stort. Det var inte bara från politiska etablissemanget, utan det var från vanligt folk som jag mötte i affärerna. Till slut blev trycket så stort att jag sa okej. Men huvudskälet till att jag tackade nej är min fysiska belastning. Jag har ju haft ett antal svåra hjärtbesvär: Ett par infarkter och till och med ett hjärtstopp. Jag brukar säga att om jag vrider på det här batteriet ett par varv kanske det räcker några år till. Fast det är farligt att skoja om och jag tog mitt förnuft till fånga till slut. Jag gör inte det där experimentet. För slutar den här att slå så är det färdigt.
Du tror att du hade riskerat livet?
– Jag har ju haft ett hjärtstopp här i huset, men räddades av min sambo. Jag var död i ett par minuter. Alla människor kan dö, även utan politiska uppdrag, men man ökar risken ganska mycket med det. Jag blir 65 år och jag vill leva lite lättare. Jag har levt med utmaningar under en väldigt lång tid. Redan innan politiken utsatte man sig för både det ena och det andra. Nu får man ha spänning i något annat, som kanske Bastubaletten. Kanske är Bastubaletten, jag vill inte säga surrogat, men det som gör att det finns en viss spänning i livet som gör att man inte behöver söka sig till uppdrag som kommunalråd när jag en gång har lämnat.
Hur är det med hälsan nu?
– Den är bra. Jag har ju börjat träna för den här eventuella turnén så att jag kan röra mig någorlunda mer graciöst än den klumpeduns som har varit med i serien.
Men du har sett döden. Hur såg du den?
– Jag har mött den här på golvet, men jag har inte upplevt den. Man brukar ju fråga: Såg du någonting? Nej, jag såg ingenting. För den sakens skull är jag inte ateist, men jag såg ingenting. Jag ramlade ihop här vid halv tio på kvällen och vaknade halv tre på natten. Då var jag i Gällivare på sjukhuset.
Har det gjort något med dig?
– Nej, jag går inte omkring och är rädd. Jag gör allt det jag orkar och det är en förutsättning för att jag ska kunna leva så normalt som möjligt, att få ha kvar kapaciteten. Kranskärlen är skadade av förfettning, det kan jag inte göra mycket åt för att det är en genetisk fråga. Men jag anstränger mig mycket, inte bara med rodden. Jag anstränger mig och då får jag nya kärl som bildas i hjärtmuskulaturen, vilket gör att jag kan leva ett normalt liv.
Men det var helt svart.
– Det var ingenting. Jag har varit med om en svår trafikolycka en gång innan när jag var i 23-24-årsåldern. Bilen slog runt flera varv och hamnade på taket och kanade. Där, när jag tappade kontrollen över bilen i ganska hög fart, hände något mycket underligt. Jag fick en film. Jag hade alltså inte slagit mig. Jag fick något knä som vreds av och något benbrott, trots denna våldsamma karusell med bilen. Men där fick jag under en kort period se en film med mitt liv. Det kom upp saker från det undermedvetna där alla viktiga upplevelser var med. Sen fattade jag att jag inte kommer att dö. Bilen kanade, men det small inte och jag återkom till medvetande. Då klipptes filmen av. Det var en märklig upplevelse som jag har burit med mig i 40 år nu.
Tillbaka till politiken. Du hade velat börja med det tidigare?
– Jag hade haft en annan energi om jag hade börjat tio år yngre. I politiken behövs energi och man måste orka finnas där det händer. Det gör ju inte 65-åringar lika väl som 40-åringar. Jag körde med full gas under min politiska tid, men du har dina år. Kör du med full gas under 12-15 år så har du tömt dig. Så var det för mig. Under sista året räknade jag dagarna, även fast det var gruvetableringen. Jag var trött. Och det är klart att jag inte hade varit lika trött då om jag hade varit 15 år yngre.
Sen kom gruvan.
– De som tog över tog över i en gyllene tid. Då öppnades allt. Det var fina år. Besparingarna som var ledstjärnan under hela min tid byttes till något annat under några års tid. Så kom den här tyngre delen sen och den ska också bemötas. Här får vi inte spilla tid, utan den måste mötas med den verklighet som är gällande för stunden. Men nu vet vi inte. Det sägs att gruvan kommer att öppna igen. Det kan ju ingen garantera, men sannolikheten är stor att så kommer att ske, vi ser ju hur malmpriserna förändras och hur dollarpriserna går i höjden. Pajala har en framtid och gruvan har en framtid. Frågan är när.
Har Pajala gjort sig för beroende av gruvan?
– För? Hela Sveriges inland är beroende av att det finns ett lok. För den här regionen är gruvan ett lok. Kring detta växer det upp massa andra företag, det kommer in människor med kapital och idéer som vill vara med och förändra. Jag såg ju när ingen ville satsa pengar här. Sen när gruvan kom vällde de där människorna med pengar in. Det är så det fungerar: Det behövs kapitalister och de kommer när de har pengar att förränta sig. Men det är svårt att få investerar om pengar inte förräntas. Kiruna – vad skulle finnas där utan gruvan? Det skulle kanske springa någon ren där.
I Bastubaletten klär du dig i ”Framtid Pajala” och IFK Tärendö-dress.
– När gruvan kom och vi tryckte upp de här tröjorna delade vi ut flera tusen tröjor. Alla gick omkring med de här. När gruvan gick i konkurs såg jag ingen gå i en sådan tröja. Då tänkte jag: ”Nog är det väl fasen, har vi ingen framtid alls nu?” Pajala finns ju kvar här. Är det någon gång folk behöver gå i en sådan tröja så är det ju nu och därför har jag burit den tröjan.
– För IFK Tärendö känner jag en väldig tacksamhet som bar upp den mörka tiden fram till gruvan gav oss hopp, inte minst Charlotte Kalla. Det fanns två personer som jag använde som kommunalråd när jag fick besök. Det var en ung Charlotte Kalla och det var Mikael Niemi och hans författarskap. Det var de två konkurrensfördelarna som fanns. Klart att hela Sverige ska få se deras IFK Tärendös träningsdress.
Hur blev det med Charlotte Kallas strandtomt som du lovade henne efter guldet i Tour de Ski 2008 och OS-guldet 2010?
– Det är en historia i sig att vi kom fram till målgången. När vi hade tagit oss ända fram till målet så var vi utanför och kom inte in. Men då såg jag en av de svenska ledarna och sa att nu måste du ordna det här. "Här står alltså Charlotte Kallas pappa och jag är kommunalråd i den här lilla kommunen. Nu håller hon på att komma in i mål, det här får du ordna." Det dröjde någon minut och sen kom vi in till det allra heligaste. Sen började spektaklet. För folk frågade ju: Vad ska ni ge henne? I Finland brukade man ge olympiska guldmedaljörer ett hus. Men jag kan ju inte gå i god för en villa. Men det fanns tomter avstyckade i Tärendö som hade stått färdiga en längre tid, som jag utlovade till henne. Men jag har aldrig varit med om en sådan kanonad som när detta sossekommunalråd börjar spela stor och ger bort en sådan allmänegendom som en tomt.
– Det där höll på en vecka från tio i sju till 23 på kvällen. Hela tiden bombades jag av den ena tidningen, den ena TV-kanalen efter den andra, men jag vidhöll det där. När Tärendöborna fick höra om det här drevet ringde Tärendöbor och erbjöd tomter åt henne. Givmildheten var mycket stor. Men Charlotte blev less på det här, så hon ville inte ha den där tomten.