Alexander Andersson, 32 år, Luleå.
Första gången jag såg en kilt var på film. Det kan ha varit Highlander eller någon polisfilm med en begravningsscen, då är det vanligt att folk bär dem.
Jag har alltid varit historieintresserad och började lirka lite i vad det var för sorts plagg. De kiltar vi ser i dag är oftast inte skotska traditionella kiltar, utan engelska. De skotska är egentligen en filt man viker som ska gå upp över ena axeln. De gjordes för att både kunna användas som plagg och som filt, allt för att ha så lite packning som möjligt med sig på färder.
Kilten har i dag utvecklats så att den är bra som vardagsplagg med olika praktiska inslag, som fickor. Det var sådana kiltar jag fick syn på för fem år sedan och tyckte de verkade vara en kul grej, så jag hakade på. Nu är kilten mitt klara favoritplagg. Att inte fler män upptäckt det! Så luftigt och skönt, hur bra som helst.
Men jag skulle aldrig använda en kilt med skotskrutigt mönster. Jag har ingen koppling till Skottland och de mönster de bär är kopplade till de skotska klanerna. Inte alla, men många av dem. Jag satsar istället på enfärgade och har en sju stycken nu i svart, grått, grönt och beige.
Om jag jämför nu med för fem år sedan så ser jag allt fler med kiltar här i Sverige. Inte nödvändigtvis i Norrbotten, men i Skellefteå finns en återförsäljare av kiltar och det känns ju skoj. Ett roll- och brädspelskonvent jag brukar vara på varje år i Göteborg är vi många som bär kilt. Den ska vara veckad runt om med ett förkläde fram, så att den går omlott. Sporran är också viktig, den lilla magväskan som hör ihop med kilten. Och ska man vara riktigt formell ska man ha knästrumpor och en kniv i strumpan, det hör liksom till. Men, jag nöjer mig med kilt och sporran.