Sametinget och Svenska kyrkan har sedan 2007 krävt att regeringen ska ta ett initiativ för återlämningen, eller repatrieringen som det också kallas, av samiska kvarlevor till dess ursprungliga viloplats. Och på fredag, den nionde augusti som även är den internationella urfolksdagen, äger den enskilt största återbegravning av mänskliga kvarlevor i Sverige rum.
– För det samiska folket är det ett historiskt steg att återbegrava kvarlevorna. Tidigare har det gjorts återbegravningar av enskilda skelett, men här är Sameföreningen, Svenska kyrkans lokala församling och Lyckseles kommun tagit initiativ till lite bredare återbegravningar, säger Ingrid Inga och fortsätter:
– Man har aldrig tillfrågat någon från det samiska folket, på det sättet tycker jag att det är ett oerhört stort, historiskt steg att de lokala intressenterna har tagit initiativ till hela den här processen.
Kartläggning visar att det finns samiska kvarlevor på elva statliga museum som har grävts upp av rasbiologiska skäl, enligt Ingrid Inga. Hon tror att det här kan vara början på att fler samiska kvarlevor återbegravs.
– Det här är en signal för det samiska folket som vill att alla samiska kvarlevor ska återbegravas. Och ingen kan nu säga att det inte går, nu har man på lokal nivå visat att det verkligen går att återbegrava.
Vad innebär det för den enskilde?– För enskilda kommer det betyda oerhört mycket att hela kvarlevan från ens anfader kommer att begravas och att en del inte ligger på ett museum.
Mikael Jakobsson, ordförande i Sametingets etiska råd, menar att repatrieringen i Lycksele visar prov på att museer och staten börjar ta "sitt ansvar" gentemot den samiska befolkningen.
– Det här är bara början på någonting stort.
Varför tycker du att repatrieringar behövs göras?– Skulle du vilja ha dina förfäder på ett museum? Jag tycker inte det är någon större fråga att ställa, jag tror ingen människa som lever idag vill ha sina förfäder på ett museum, det är ganska enkelt.