En helt ny järnväg mellan Umeå och Skellefteå finns nu med i trafikverkets nationella transportplan år 2018-2029. 11 347 miljoner kronor väntas den totala kostnaden landa på. Den första etappen som ska förbinda Dåva industrionmråde med stamgodsbanan i Umeå är 12,5 kilometer lång. Planen för den sträckan väntas vinna laga kraft till sommaren i år och om inga överklaganden försenar kan järnvägen börja läggas redan till hösten. Järnvägen mellan industriområdet och stambanan kommer att kosta 1766 miljoner kronor.
År 2019 ska järnvägsplanerna för sträckan Umeå till Skellefteå vara klara och byggstart väntas år 2024. Hela banan från Dåva till Luleå ska enligt beslut i EU vara klar år 2030. Men det tycker Elisabeth Sinclair, projektledare för Norrbotniabanegruppen, är för sent.
– Vi vill tidigarelägga byggstarten Dåva till Skellefteå, så fort som möjligt. Samtliga järnvägsplaner är klara senast 2020 och då vill vi så fort som möjligt få till bygghandlingar och systemhandlingar så vi kan komma igång redan år 2021.
I den sista etappen väntas järnvägen mellan Skellefteå och Luleå byggas, men den finns inte med i Trafikverkets plan som regeringen ska besluta om i mars. Men planen uppdateras vart fjärde år och sträckan Skellefteå till Luleå kommer sannolikt att adderas till planen vid revideringen.
– Vi jobbar för att sträckan till Luleå ska finnas med. Den har varit med i planen en gång och sedan åkt ur. Allt kan hända. Jag vill inte säga att jag ser det hotet idag, men det gäller att ha politiken med oss, säger hon.
Hon säger att det finns en okunskap om hur det ser ut i Norrbotten. Luleå och Umeå ligger, tillsammans med Västra Götaland, på tredjeplats av Sveriges mest tätbefolkade orter- om man bortser från storstäderna.
Hela Norrbotniabanan förväntas bidra till tillväxt och inflyttning i regionen och är en förutsättning för basindustrins fortlevnad. Men i Trafikverkets beslutsunderlag är Norrbotniabanan inte samhällsekonomiskt lönsam.
– Det är den totala ekonomiska bedömningen man gjort med ett tidsperspektiv på 60 år. Men det finns inga andra alternativ. Man kan inte klara det med lastbilar, och inte heller med sjöfarten och man vill inte ha mer bilar på vägarna. Man måste kunna hantera godsvolymerna. Industrin har ett behov och de resande har ett behov av den, säger Urban Eriksson, planerare på Trafikverket.