Hon står i det hon kallar den underbaraste fasen av alla de konstnärliga, det vill säga just precis innan konstverket ska börja formas. Katarina Pirak Sikku är halvvägs in i ett konstnärligt forskningsprojekt kopplat till rasbiologernas färder genom Sapmi. Hon längtar efter att bege sig ut och fånga in berättelserna och se vad som sker i hennes sinnen. Det hela sker med hennes egen kropp som instrument.
– Jag kommer vandra fram, rent boktavligt, i rasbiologernas fotspår. det hela ska resultera i ett verk som jag vet precis hur jag vill ha det, men det kommer jag inte berätta om för någon innan jag är klar.
Att måna om sina egna intryck och uttryck, utan att ”avslöja” konstens form för något, är en del av hennes konstnärliga process som hon vårdar ömt.
– Man ska inte snacka sönder sitt verk.
I den familj hon växte upp, som en av tre barn till Astrid och Lars Pirak, fanns konsten alltid med. Pappa lars är känd för sina verk inom träskulptur men gick bort för tio år sedan. Mamma Astrid lever än, 91 år gammal i Jokkmokk. Alla tre syskonen i familjen Pirak lever på samma ort. Katarinas bror jobbar som rektor på Sameskolan och systern hennes arbetar på Ájtte, svenskt fjäll- och samemuseum. Från och med i sommar och under hösten kommer Katarina främst arbeta på hemorten, men fram till dags datum är hon mycket i Uppsala där hennes forskningsenhet finns.
– Det är ju så underbart att idag kan man faktiskt forska inom konsten, och nu senast fick jag det här treåriga projektet godkänt, det som jag nu är halvvägs in i.
Hon kommer, så fort backen är bar och marken bär ge ut sig på strövtåg genom Sapmi, allt för att samla in intryck.
– Det gäller att ge sig tid komma in i det transparenta läget när ens sinnen är öppna för skapandet. Just det tar ibland tid, det måste få ta tid, säger hon och det glittrar till i de silversmycken som dinglar i öronen.
Just den detaljen är det enda som, i hennes, klädsel kan kopplas till de samiska uttrycken. Hon beskriver sig själv som en konstnär vilken blommade ut rätt så sent.
– Jag stretade emot länge och var trött på att alltid förknippas med min far och hans konstnärskap. Jag valde till en början en annan väg, den som handlade om studier i etnologi, sociologi och samiska. jag blev en pappersarbetar helt enkelt.
Men så en dag, i slutet av 1990-talet när hon satt och ammade ett av sina barn i huset hon och maken ägde i Kiruna kände hon sinnet klarna och hon visste vilken bana hon ville gå tillmötes.
– Jag bestämde mig för att gå två år på konstlinjen i Kiruna. Jag sa till min man att nu är jag färdig med papper, jag vill bli inredningsarkitekt i stället.
Så, de sålde huset då de behövde pengar för att finansiera Katarinas studier och hon gav sig hän. men en dag sa en av hennes lärare, Lena Yllipää, att det Katarina drogs till och ville göra kanske inte alls skulle sluta i ett yrke som inredningsarkitekt.
– Hon sa att det där kan du lika gärna göra inom konsten.
Paff stod hon. Men lyssnade på Lenas ord. Hon styrde om kosan igen, flyttade med familjen till Bohuslän, gick en konstskola där och skickade in arbetsprover till Konsthögskolan i Umeå, och kom in på första försöket.
– Plötsligt stod jag där, en 35-årig småbarnsmamma som skulle studera konst på högskola i fem år.
Katarina beskriver åren som omvälvande och mycket utvecklande.
– Som konststudent är du väldigt utelämnad. Du står hudlös och jobbar mycket med dig själv.
Just det kommer hon berätta mer om nu på fredag då Galleri Syster i Luleå arrangerar ett samtal mellan en rad konstnärer.
– Vi kommer prata utifrån det upprop som vi skrev under i slutet av förra året. Det var en del av metoo-rörelsen och döptes till #konstnärligfrihet. Jag har själv inga erfarenheter av trakasserier, men jag vet ju mycket väl att de förekommer. Och konsten är så beroende av respekt. Som konststudent exempelvis är det lätt att förlora sig själv, och då kan maktobalansen mellan lärare och elev bli skev. Makt är svårhanterligt.
Katarina mötte dock bara respekt från de lärare och professorer som var inblandande i processerna under hennes studietid.
– Jag var ju som sagt var 35 år gammal och hade erfarenheter både av mig själv och av det samhälle jag levt i som jag tror ingav respekt. Jag kände mig i alla fall inte nedvärderad utifrån att jag var kvinna, däremot fick jag en del erfarenheter av att vara en minoritet och kanske inte bli förstådd utifrån det.
Katarinas studiekamrater och även vissa lärare tyckte att hennes konst var ”stängd”.
– De tyckte att jag fastnade i den samiska världen, och kanske gjorde jag det. men det är å andra sidan min identitet och det jag vill jobba med genom konsten så det gällde att kunna ta den kritiken på rätt sätt.
Ifjol ställde hon ut ett verk på Moderna Museet som hade skapats under protesterna i Gallok. Hon hade använt sig av ett stort tyg som de protesterande gick på och det visade därmed på kampen avtryck. Hon har i en annan utställning ställt ut bilder av sig själv där hon provar de mätinstrument som rasbiologiska institutet använde sig av.
– Jag var till forskningsarkivet som ligger i Umeå och testade grejerna. Det finns ju en väldig laddning i dem och jag hade, av någon anledning, trott att det skulle göra ont att bli undersökt med dem. men det gjorde det inte. Det hela var egentligen ganska odramatiskt. Men med tanke på den syn på människan som fanns under 1920- och 30-talet då rasbiologerna for runt är det förstås mycket känslor kopplade till dem.
Vilka likheter ser du mellan din fars konst och den du formar?– Vi älskar ju båda två att berätta, så det har vi gemensamt. Dessutom berättade han mycket utifrån sina förfäders liv i sin konst, och det gör jag med. Ingen av oss har riktigt tillhört den tid vi lever i utan har alltid sneglat bakåt, på vad som en gång var.