Årets norrbottning 2021, framröstad av er läsare, är Erik Granqvist. Hockeyexpertens berättelse om inkilning och psykisk ohälsa gav eko i idrottsvärlden.
Erik Granqvist sitter hemma i Ängelholm och väntar på att tillsammans med kollegerna Niklas Jihde och Rickard Wallin spela in ett nytt avsnitt av Viaplay Hockey Podcast.
Men den här dagen, den 2 november, blir det ingen vanlig poddinspelning.
Hockeyvärlden är skakad efter att Kyle Beach några dagar tidigare har berättat om hur han 2010 som spelare i NHL-laget Chicago Blackhawks hade blivit sexuellt utnyttjad av videocoachen Brad Aldrich. När anklagelserna nådde klubbledningen sopade den det hela under mattan. Det var viktigare att laget fick koncentrera sig på att vinna Stanley Cup den våren.
Hockeyexperten Granqvist är både rädd och nervös. Kyle Beachs historia har fått honom att själv minnas vad han har varit med om som ung hockeymålvakt.
Han har gråtit när han har sett om intervjun med Beach. Det har varit sömnlösa nätter och mycket grubblerier.
När podden börjar har han fortfarande inte bestämt om han ska berätta eller inte.
– Min rädsla var att om jag berättar det här, då kommer jag inte att få vara med i hockeyn mer. Jag kommer att bli utfryst och får inte vara med för då sviker jag tystnadskulturen. Men om jag inte börjar prata nu kommer jag att svika alla de som utsätts framöver. Nu kommer jag att prata utifrån de som är utsatta. De som behöver en röst, säger Erik Granqvist.
Poddinspelningen börjar och även om han är både nervös och rädd väljer Erik Granqvist att berätta.
Ut kommer berättelsen om hur han som junior blir inkilad i Luleå Hockeys A-lag på ett förnedrande sätt.
De äldre lagkamraterna som tar av alla hans kläder. Sätter en ögonbindel på honom och håller fast honom på en massagebänk.
Hur de knyter ett skridskosnöre runt snoppen och säger att om han gör motstånd, då kommer de att dra hårt i det.
Sedan rakar de av allt hår han har på kroppen.
Inkilningen ska sätta sig som en gnagande känsla i Erik Granqvist och det tar över 30 år innan han blir av med den.
Det är för berättelsen om händelsen i Luleå och hur den sedan ledde till psykisk ohälsa som Erik Granqvist, född och uppvuxen i Boden, har blivit framröstad av våra läsare som Årets norrbottning 2021.
– Jag känner mig rörd, stolt och tacksam över att de sakerna som jag har sagt de senaste månaderna tas på allvar. Att alla vuxna i ledande roller tar sitt ansvar för att skapa säkra och trygga miljöer för barn och ungdomar att utvecklas i både som människor och spelare. Hjärtligt tack till alla som har röstat på mig och på något sätt har blivit berörda av det här, säger Erik Granqvist.
Det är ett speciellt samtal som till slut får honom att vilja tala om det han har upplevt.
– Min sambo Yvonne är väldig klok och hon sa: ”Erik, du är 49 år. Om du inte vågar berätta nu, hur ska då en ung tjej eller kille som är utsatta våga berätta i dag?”. Det här priset ser jag som ett pris till alla de som har blivit eller är utsatta. Och att vi vågar ta obekväma samtal både i det stora och det lilla för att skapa tryggare miljöer. Så länge vi inte vågar prata och agera är det många människor som far illa. Tystnaden skyddar förövarna och sviker offren.
Granqvist var med och vann SM-guldet med Luleå Hockey 1996. Även om han lämnade klubben som 25-åring vill han visa att det fanns andra sidor hos det stenhårda laget som vann den historiska titeln.
– Jag fick en hemsk start första åren i A-laget som 17-åring med övergrepp, mobbning och en unken machokultur. Det övergick sedan till en väldigt fin avslutning de sista åren med mycket mer värme, omtanke och uppmuntran mellan spelarna utanför isen, och samtidigt extremt hög tävlingsnivå när vi tränade och spelade matcher i rinken.
Inkilningen i Luleå Hockey ledde till psykisk ohälsa som Erik Granqvist inte har kunnat bearbeta förrän 30 år senare.
När Granqvist ser Kyle Beachs rörande intervju kommer det som hänt sakta tillbaka till honom. Han känner igen sig i mycket.
– Att bli utsatt för ett övergrepp och vara i en sån maktlös position där det känns som att det inte finns någon utväg. Jag vågade inte prata med nån om det. Det var bara att bita ihop, vara tyst och hålla färgen. För det var så man gjorde. Det var precis vad jag gjorde.
Efter inkilningen lade han locket på och Granqvist gick ifrån att vara en skötsam hockeykille till att försöka dämpa ångesten med andra saker.
– Jag vände saker inåt mot mig själv, andra som blivit utsatta blev väldigt aggressiva och utåtagerande för att inte behöva känna rädslan och smärtan där under ytan. Människor runt om fick, så att säga, leva dessa sårbara känslor åt dem istället.
Han säger att han självmedicinerade med att dricka alkohol och ha flyktiga relationer. I samband med bortamatcherna var han ofta ute och festade. Ibland tillsammans med lagkompisar, andra nätter helt ensam fram till morgontimmarna.
– Det skapade en gränslöshet som blev extremt självdestruktiv. Det hade såklart kunnat kosta mig livet. Jag fick de här självmordstankarna. Ibland när vi flög till bortamatch eller hem kände jag att det är lika bra att planet störtar. Eller när jag körde över Bergnäsbron ibland kom tankarna att jag bara kör över räcket och gör slut på allting. För jag hade sån ångest, säger han och fortsätter:
– Då skulle man aldrig visa nån sårbarhet. Man skulle bara visa sig tuff och stark. Det var ett stigma runt psykisk ohälsa så det var ingen som vågade berätta när man mådde dåligt.
Erik Granqvist.
När poddinspelningen är klar känner Erik Granqvist en lättnad. Nu har han berättat det i ett offentligt sammanhang, trots att han var rädd.
– Det är den djupaste rädsla jag har känt. När man vågar prata utifrån den sårbarheten så skakar ju kroppen. Jag sitter och skakar och pratar i poddcasten om vad som hände. Då kommer känslorna runt det också som tidigare varit inkapslade i skam.
Var det ännu en lättnad, att du hade berättat det offentligt?
– En sak är att prata om det med bara en människa, med Yvonne som är den person som står mig närmast. Men att bara exponera det för henne är förenat med rädsla och känslorna runt det. ”Om jag berättar det här kommer hon verkligen att älska mig då? Det här har jag till och med förträngt för mig själv”. Jag känner att jag är älskad av min familj och där jag jobbar nu på Nent. Det ger ju också tryggheten att våga berätta det i podcasten för att förhoppningsvis hjälpa nån annan och ge en röst till de som är utsatta.
Efter spelarkarriären gick Erik Granqvist i terapi i två år för att hitta sig själv. Men han hittade aldrig problemet längst in. Han fortsatte att förtränga inkilningen och de första åren med mobbning i A-laget.
– Tystnadskulturen var så stark då att jag inte nämnde ett ord om det. Inte ens inför terapeuten kunde jag prata om det. Så stark var kulturen. Det blir en normalisering. Det är så här det ska vara. Det ska vara mobbning, övergrepp och förminska varandra.
De senaste månaderna har han tagit hjälp av den mentala coachen Andy Swärd och Ravi Welch, en traumaexpert från Tyskland, för att bearbeta det som har hänt. Och med det vill han visa att det går att få professionell hjälp.
– Det blir en enorm befrielse inombords. Den här gnagande känslan jag har burit på i 30 år att det är något fel på mig. Den är inte där längre.
Det måste vara otroligt skönt att känna så?
– Det är en otrolig frihet. Det säger Yvonne också. Alla mentala fängelse som jag har satt mig i har varit ett sökande för att komma underfund med vad det är för fel på mig. Men i samma stund som jag erkänner för mig själv, vågar berätta och får professionell hjälp känner jag att jag helt plötsligt inte är ensam i det här. Det är det som är det fina med människor. När man börjar prata om det skapar vi en samhörighet och gemenskap. Jag känner en enorm gemenskap och priset är en gemenskap för alla som har röstat.
Erik Granqvist.
Gensvaret efter att Erik Granqvist berättat sin berättelse har varit otroligt. Han tror att han har fått meddelande eller mejl från ungefär 5000 personer.
– De flesta är tack för att du vågar berätta och så är det deras egna historier. Jag läser fortfarande tio såna per dag. Ofta gråter jag för jag kände i början att läsa alla berörde mig så starkt. Vissa är fruktansvärda historier från olika miljöer, det behöver inte vara idrotten. Samtidigt som jag är tacksam för att folk hör av sig och vågar dela med sig, är det smärtsamt att läsa.
Trodde du att det var så här illa ställt fortfarande?
– Nej, nej, nej. Det var chockartat att det fortfarande kan finnas tonåringar som utsätts för inkilningar och övergrepp. Det är många berättelser om mobbning i omklädningsrum och hemska saker som händer i duschen. Och att många väljer att avsluta sitt idrottande för att de blir utsatta. Det var en chock för mig. Jag trodde som många andra som säger att det var värre för, att det inte är ett problem längre. Men det kan jag säga. Det är det fortfarande. De värsta vidrigheterna är borta, men så länge det är ledare som är fostrande i den gamla tiden inte rannsakar sig själva och börjar få en förståelse för psykisk ohälsa och vilken skada mobbning kan göra, så kommer det inte att förändras.
Erik Granqvist.
Berättelserna skickar han vidare till bland annat organisationen Safesport som arbetar mot missförhållanden och kränkningar och det gör att personerna kan få hjälp.
Finns det nån eller några historier som du blir extra berörd av?
– Det som drabbar mig extremt hårt är de som har blivit så pass utsatta som den 17-årige hockeykillen som blev utsatt för samma typ av övergreppsinkilning i augusti som jag blev för 30 år sen. Det går knappt att ta in att det kan hända nu, säger han och fortsätter:
– Sen är det de som helt plötsligt slutar spelar hockey när de är tolv år och föräldrarna får reda på det åtta år senare. Att det var för att det fanns folk som stod och kissade på dem i duschen och att de var mobbade varje dag. Men de vågade inte säga nånting. Nu börjar gråta bara jag tänker på det.
Granqvist gråter och rösten stockar sig, men han fortsätter att prata.
– Det som ska vara det absolut finaste och roligaste blir det värsta du kan uppleva som människa. Att bli så pass utsatt och då helt plötsligt säger tjejen eller killen att jag slutar spela hockey när jag är tolv år. Tystnadskulturen gör att de inte vågar säga nånting till sina föräldrar eller ledare.
– Det tredje som drabbar mig är de ledare som hör av sig. ”Vi är en ledarstab som har tagit upp det här att vi inte kan tillåta mobbning”. Då blir de utfrysta, de blir ignorerade och förminskade. Det som jag känner igen så mycket från min tid. Och då slutar de ledarna för att det blir en så otrevlig miljö att vara i.
Erik Granqvist.
När vi pratar om vad som kan göras för att hockey- och idrottsvärlden ska bli bättre säger Granqvist att han vill se 100 procent tävling och kamp ute på isen där man lär sig att vinna och förlora med respekt. Det är utanför planen han vill se en värld som är mer inkluderande och mänsklig.
– Det stora är att det finns helt underbara ledare som är moderna och som är mer införstådda på psykisk ohälsa. Tidigare var det väldigt mycket: var tyst, bit ihop och var stark. Det är bra på isen att vara tuff och bita ihop i många lägen. Men utanför kommer det att skapa en enorm grogrund för psykisk ohälsa. Som människa vid sidan av arenan är sårbarhet den verkliga styrkan.
Är det ett annat läge att bryta tystnadskulturen nu?
– Det börjar med att människor inser att det behövs. Det börjar med ledarskap. Jag har pratat med experter i ämnet och de säger att det kommer att ta en till två generationer att förändra fullt ut, om många ledare och vuxna vågar visa vägen. Det kommer inte att gå av sig själv. Det är färskvara som skapas i relationerna varje dag.
Granqvist lyfter fram hockeystjärnorna Linus Omark, Robin Lehner och Jonathan Hedström som pratat offentligt om sina problem med psykisk ohälsa.
– Det krävs förebilder som gör sina röster hörda. Ju fler som vågar prata desto mer kommer det att bli en förändring. Stigmat bryts. Lyssna på vad Lehner säger: ”Våga fråga om hjälp”!
Han tycker också att det går att låna in en idé från skolvärlden.
– Det måste vara rapporteringsplikt så att man kan följa upp det som har hänt. Kommuner och sponsorer som säger att vi gärna sponsrar er, men då vill det till att ni tar såna här saker på allvar. Och om ni inte gör det, då drar vi in våra pengar eller bidrag. De som sitter på makten, alltså pengarna, måste engagera sig. Sen tycker jag att RF (Riksidrottsförbundet) och hockeyförbundet ska ta hjälpa av sådana som Safesport som verkligen är duktiga på det här ämnet.
Han bor numera i Ängelholm i Skåne, men Erik Granqvist vill koppla ihop det här priset med sin uppfostran i Norrbotten. Därför bjuder vi på de här raderna som Granqvist skrev kvällen innan den här intervjun gjordes:
"Från landhockey på gatan med polarna i Boden till uterinken på Björknäsvallen där jag gjorde min första plockning som 8-åring och lekte att jag var Pelle Lindbergh, Peder Nilsson eller Mats ”Blomman” Blomqvist.
Slajdningsövningarna på hockeylinjen i Sunderbyn med mina härliga kurskamrater. Stå på första parkett i båset i Delfinen och se de bästa spelarna och coacherna i Sverige ge 100 procent i varje moment.
Förstå att alla i orkestern har en viktig uppgift, oavsett om du är dirigent, trumslagare, solist eller spelar andrafiol som jag mestadels gjorde.
Att vara som en persika med mjuk yta och en hård kärna av sunda värderingar istället för en valnöt med hård yta och en skrumpen kärna av missunnsamhet och mobbning.
Lyssna, prata och våga agera när det behövs. Tillsammans kan vi förändra och skapa ljuvliga idrottsmiljöer som är trygga och säkra för alla att njuta av och växa i!”
Priset
Det är läsarna som får föreslå kandidater till Årets norrbottning. Sedan utser en jury från Norr media de nominerade och till sist är det läsarna som röstar fram vem som vinner.
Här är motiveringen till varför Erik Granqvist blev nominerad:
”Den karismatiske hockeyexperten har sagt många ord i sitt liv, men inga var nog viktigare än vittnesmålen om de övergrepp som han och lagkamraterna utsattes för under 90-talet i Luleå Hockey i samband med inkilningar. Den utflyttade bodensaren banade väg för fler idrottsmän att träda fram och prata öppet om ett ämne som så länge varit tabubelagt och orsakat smärta och sorg”.
Övriga nominerade var:
Lina Maria Viitala, Ingela Esberg och Marie Rahkola, Verklighetenskiruna
Emil Hansius, influencer
Wilma Johansson, innebandyspelare
Maxida Märak, artist
Johan och Sara Väisänen, entreprenörer