"När jag påtalar den ojämlika fördelningen blir det mothugg och anklagelser om att jag inte ens kan spara pengar, köper onödiga kläder eller gör onödiga saker som ingen bett om", skriver "Mimmi".
Hej!
Jag lever tillsammans med en man och vi har ett barn i yngre tonåren. Hyrd bostad, husvagn och två bilar. Vi båda jobbar heltid, betalar hälften var av gemensamma utgifter trots att jag har lägre lön och därmed inte kan spara lika mycket.
Han dammsuger och vaskar golv medan jag gör allt annat familjegöra. Skillnaden blir att jag varje dag organiserar inköp, matlagning, tvättstuga medan han varje kväll ser sport cirka två timmar. När jag påtalar den ojämlika fördelningen blir det mothugg och anklagelser om att jag inte ens kan spara pengar, köper onödiga kläder eller gör onödiga saker som ingen bett om.
Nu ska jag dessutom påbörja en npf-utredning på barnet eftersom skolan påpekar koncentrationssvårigheter. Detta tycker sambon är onödigt men jag själv arbetar som pedagog och ser barnets svårigheter.
Jag funderar på att bryta upp för att få ett varannan-vecka liv så jag slipper hans negativa attityd när jag påpekar att vi måste samarbeta. Vårt liv innehåller inget som främjar vår samborelation, inga utekvällar, inget umgänge med gemensamma vänner och han vill inte höra om mitt jobb. Vad ska man då prata om med varandra? Tips mottages.
”Mimmi”
Svar:
Hej ”Mimmi”!
Det är många svåra frågor du brottas med och jag ska ge dig några svar. Men den största frågan kommer du behöva svara på själv för att komma vidare.
Det finns olika sätt att dela ansvaret för alla utgifter och ni verkar ha valt att dela 50/50. Det gör ju att den som tjänar mindre har mindre kvar för sparande och egna intressen. Jag tycker det är mer rättvist och skapar mer harmoni om man betalar procentuellt utifrån vad man har kvar efter skatt. Alltså, om skillnaden i inkomst efter skatt är 10% så fördelar ni så den ena betalar 55 procent av utgifterna och den andra 45 procent.
På vilket sätt menar din sambo att det är onödigt att hjälpa ert gemensamma barn genom en utredning? Jag ser den inställningen som ett undvikande i någon form. Antingen vill han inte se ert barns behov, eller så vill han inte behöva ta det ansvar det innebär att ha ett barn med särskilda behov. Undvikande beteende bemöts med trygghet. Så om du vill ha honom med dig så behöver du försöka få honom att känna sig trygg med vad som kommer hända er och ert barn. Det kommer inte vara lätt, men det går, även om det innebär ytterligare börda på dig.
När jag läser ditt mejl så tolkar jag det som att ni inte har någon vidare kommunikation. Jag föreställer mig att det lätt blir tjafs och defensivt beteende när ni pratar, alltså att ni försvarar er och attackerar varandra. Du kanske inte uppfattar det så, men jag gissar att även du säger saker om vad han gör och inte gör, och om hur han är, varpå han svarar med samma mynt. Den dansen kan ni fortsätta med i många herrans år utan att komma någon vart.
Nicke Nordmark är NSD:s relationscoach, längst ner i artikeln finns kontaktuppgifter till honom.
Prova att prata om dina behov istället, dina känslor, utan att säga något om hur han är, eller vad han gör. Säg så mycket som möjligt om din känsla, och så lite som möjligt om honom. Sannolikheten att han svarar med attack och anklagelser är betydligt lägre än om du säger saker om honom.
Men den stora frågan, som du är inne på, är om du vill fortsätta leva med din sambo. Du behöver fråga dig själv om du får dina behov i livet uppfyllda i din nuvarande relation. Får du den trygghet just du behöver? Får du den frihet du behöver? Får du den intimitet du behöver? Känner du dig respekterad och sedd och hörd som person?
Den typen av frågor kommer kunna guida dig framåt. Om du inte får behoven uppfyllda, så är det definitivt läge att prata med din sambo om det, och fråga honom om hans behov är tillfredsställda. Först när ni kan ha den djupare dialogen kommer svaren bli tydligare.
Till sist läser jag att ni verkar sakna en känsla av gemenskap och mest lever parallella liv under samma tak. För mig är det ett tecken på att ni undviker att prata om det som verkligen känns och är viktigt, nämligen hur ni faktiskt mår. När har ni roligt tillsammans? Hur ofta är ni intima, nakna eller påklädda? Vad vet du om hans inre liv och drömmar, och vad vet han om dina? Om du vill förändra ditt liv, så har du möjlighet att göra det, men du kommer inte kunna förändra din sambo, det kan bara han göra. Ju förr du inser det, desto lättare blir det för dig att fokusera på dina behov och på att göra de förändringar du behöver för att må bra, tillsammans med honom, eller inte.
Lycka till!