Det har sagts i åratal. Norrbottens mineraler kan bli en avgörande bricka i den gröna omställningen. Ändå finns det få gruvprojekt i hela Sverige som är ens i närheten att primärutvinna de åtråvärda metallerna. Ett fåtal undantag finns exempelvis i Talga resources planer på grafitgruva i Vittangi och Viscariagruvans eventuella återöppnande av Copperstone samt Svenska vanadins omstridda gruvplaner i Hälsingland. Men flera stora frågor måste besvaras innan kobolt eller litium kan brytas i någon större volym. Sedan länge finns omfattande kunskap om hela landets berggrund, bevarat i borrkärnor som lagras i Malå. Men vi vet väldigt lite om mängden råmaterial i den norrbottniska urberget.
– Jag skulle vilja säga att man vet väldigt lite om tonnagen. Jag har fått frågan i flera år från alla möjliga olika politiker och andra som undrar: "Hur mycket litium har vi i marken?", säger Christina Wanhainen, professor i malmgeologi vid Luleå tekniska universitet, LTU.
En fråga som hon menar inte går att svara på med nuvarande kunskaper.
– Det krävs mer information och undersökningar genom exempelvis borrning för att göra sådana resursberäkningar.
I början av september presenterade EU-kommissionen en uppdaterad lista på kritiska råmaterial. 2011 var första gången en sådan lista presenterades fanns 14 råmaterial, nu har listan svällt till 30 och för första gången finns litium med på listan. Grafit finns inte med på listan men är en avgörande komponent i de litiumjonbatterier som exempelvis Northvolt avser att producera.
Men det är skillnad på att som LKAB och Boliden ha värdsledande expertis inom metaller som koppar och järn och att bryta batterimetaller som litium och kobolt.
– Vi har en otrolig kunskap om basmetallerna, men det handlar nu om nya metaller där vi inte riktigt vet hur man ska handskas med dem. Vi har god potential i berggrunden, men det är väldigt lite undersökt, säger Christina Wanhainen.
Hon säger att det är tid och pengar till tillämpad grundforskning som är vad som behövs just nu. Samtidigt bedriver de svenska gruvföretagen egna undersökningar av gruvavfall för att kunna plocka ut exempelvis särskilda jordartsmetaller.
– De är väldigt intresserade av vad de har i sina restprodukter, men däremot kanske det inte hörs så mycket om det. De ligger på den kunskap de har och väntar helt enkelt, därför att för dem är det en ekonomisk fråga om pris och efterfrågan.
SGU har de senaste åren ägnat tid åt att kartlägga förekomsten av bland annat särskilda jordartsmetaller (Rare earth elements, REE).
– Potentialen finns, Sverige sitter idag på de två REE-mineraliseringar som ser bäst ut i hela västeuropa. Då talar vi om nya förekomster som aldrig är brutna, Norra Kärr, öster om Vättern och Olserum i norra Småland, säger Erik Jonsson, statsgeolog vid Sveriges geologiska undersökning, SGU, och adjungerad professor vid Uppsala universitet.
– Det intressanta är proportionerna mellan lätta och tunga, där de tunga är de man får mest betalt för. Tittar man på apatitjärnmalmerna i Kiruna exempelvis är de rika på de lätta, men inte på de tunga. Vilket är en del i att det är svårt att få ekonomi på det hela.
Men globalt handlar det ändå om så pass små volymer att en eller två stora gruvor skulle kunna vippa priser och marknad rejält, menar Erik Jonsson.
– Kobolt känner vi till från Norrbotten i norr till en bit söder om Bergslagen. Att däremot hitta och definiera en mineralisering som ekonomiskt brytbar är en helt annan sak. Ta Zinkgruvan i Örebro till exempel, en ledande producent av zink, bly och silver. Där har man de senaste tio åren plockat ut koppar från en specifik malm under 10 års tid, som ska vara koboltrik. Men uppenbarligen har man inte kunnat motivera det ekonomiskt att bryta kobolt där hittills, säger Jonsson.